å Pällilä, furst Galitzin tillhörande donationsgods i Mohla socken af Wiborgs län. Efter hvad nämnde skrift bifogade attester synes, är frälseräntan på godset öfverdrifven. Men denna är dock den minsta tungav. Godset har till förvaltare en frigifven ryck lifezen. Denne pålägger landtbönderna under namn af böter? nya utskylder efter behag. Icke blott upptagandet af ny; jord, odlandet af kärr, utan äfven gräfvandet af dike i färdig åker, enligt förvaltarens åsigt illa faligjorot dagsverksarbete m. m. belägges med böter. Böterna uttagas när räntan skall betalas, och denna blir antecknad såsom rest. Kroppslig missbandling, mot hvilken man trodde allmogen numera vara ekyddad, är också på detta gods alldaglig. Den begagnas såsom medel för utpressande af frivilliga böter. Bönderna erbjuda sig att inför domstol styrka dessa förhållanden. Ingen vågar direkte stämma in förvaltaren eller godsegaren; ty en sådan vore säker om alt geuas drifvas fiån hemmanet. De begära att undersökning må anställas på styrelsens vägnar. ninlands banks nya mark-sedlar började den 1 dennes utgifvas i allmänna rörelsen. Landtmätaren P. Hannikainen, som deltagit i redaktionen af tidningen Otawa, blef i fjol anklagad af några länsmän för en af honom i nämnde blad skrifven artikel — hvari han öfverklagade de prejerier mot allmogen, hvartill detta slags tjenstemän ofte gjort sig skyldiga — samt slut!igen dömd till böter. Dessa böter hafva nu blifvit hopeubskriberade inom Kuopio och Wiborgs län och den insamlade summan tillställd hr Hannvikainen jemte följande af 55 personer undertecknade skrifvelse; hvilken af Otawa sedermera offentliggjorts: Sedan undertecknade med smärta erfarit, att biträdande redaktören för tidningsbladet Otawa, landtmätaren P. Hannikainen, hvilken genom så många värdefulla uppsatser redan i nära par årtionden med all sin förmåga sökt bidraga till såväl bildningens sak öfverhufvud som till frihetssträfvandet, hvaraf Finlands hela finska befolkning synbarligen haft mycket gagn och nöje. nu nyligen blifvit bötfälld derföre, att han ej kunnat inför lag bevisa hvad han af lätt insedda skäl skrifvit om några allmogen prejande länsmäns beteende, så hafva vi undertecknade finske medborgare, såsom en ringa uppmuntran ått äfven framdeles lika frisinnadt och utan hänseende till någons välbehag taga vård om finska folkets vigtigaste angelägenheter, velat medelst bilagde penningegåfva ersätta de böter, som landtmätaren Hannikainen ådravit sig vid befordrandet af en god sak. Åbo Underrättelser hafva offentliggjort ett censurmål mellan nämnde tidnings utgilvare och guvernör J. A. Cedercreutz, i följd af att en ur Köln. Zeitung öfversatt redogö relse om det i Stockholm hållna mötet för Polen blifvit ur tidningen struken, på uppgifvet skäl att bladet ?läses äfven af mindre bildade personer i samhället. Censuröfverstyrelsen, hos hvilken beevär häröfver anmälts, har afgjort frågan sålunda, at ehuru den af besväranden åberopade omständighet, att den förbjudna tidningsartikeln blifvit i öfversättning hemtad ur en ,enom postverket till landet inkommen och ehörigen censurerad utländsk tidning, i och för sig, enigt gållande författning, ej utgjort skäl för att densamma ovilkorligen bort till tryckning tillåtas, helst enär deri icke hänvisats till den uppgifoa källan; dock som ifrågavarande artikel, hvilken en dast innehåller en kort berättelse om hvad vid förut nämnda tillfälle i Stockbolm sig tilldragit, ej kan anses stridande mot de i 1:sta kapitlet af kejserliga förordningen den 14 Oktober 1829 förekommande ailmänna föreskrifter om censuren, pröfvar kejserliga censur-öfverstyrelsen skälgt upphälva det af guvernören i ofvanstående måtto meddelade förbud. I Helsingfors tidningars veckokrönika för den 1 dennes förekommer bland annat följande: CMycken uppmärksamhet har på sednaste tid egnats censuren. Den ledamot i censurkomiten (expeditionschefsadjointen L. Heimbärger), som i många år behandlat hufvudstadens tidningar, har ändtligen tröttnat vid sitt kall och begärt entledigande; de öfriga ledamöterna i komittn lära också ha vägrat att åtoga sig kallet; det har varit en formlig strike; och tidningarne ha en gång fått irra länge omkring innan de lyckades finna eitt sista ord — imprimalur. Vid censuren af de svenska tidningarne, på hvilka under eednare tider de svarta spalterna varit nästan lika talrika som de hvita, synes från och med allra sista post ett nytt system ha inträdt. Man ser i dem nu endast helt obe tydligt svart, och man läser i stället ibland annat i Aftonbladet en finsk korrespondens fill ett svenskt Jandsortsblad, som kan säas höra till det rabiata slaget. Vi böra Hu svenska läsares tjenst anmärka, stt de mycket misstaga sig, om de tro att en korrespondens sådan som denna är ett sannt uttryck af den allmänna opinionen uti landet.