Aftonbladet – 18 februari 1863, sida 2

— Göteborgsposten lemnar följande redogörelse för en vid Göteborgs rådhusrätt använgiggjord tvistefråga ef ovanligare beskaffenhet , För någon tid sedan hade sångaren vid härvarande tyska operasällskap hr Schlinter till rådhusrätten instämt direktören för nämnde sällskap hr E. v. d. Osten, med yrkande att af denne utbekomma den aflöning, till hvilken han, enligt dem emellan upprättadt kontrakt, vore berättigad. Kontraktet innehöll att besagde Schlinter skulle uppträda som hjelteoch tenorsångare vid tyska operan här i Göteborg: men då han icke lyckades tillvinna sig publikens sympatier, utan snarare motsatsen, ansåg direktören kontraktet brutet. Icke så hr Schlinter; och då de båda herrarne ej i godo kunde komma öfverens, blef det ingen annan utväg öfrig än att anlita den svenska rättvisan. Målet förevar för andra gången i lördags å rådhusrättens andra afdelning. I ändamål att bringa frågan om hr Schlinters lämplighet såsom heroisk tenorsångare på det klara, hade musikdirektör I. Sandström och pianisten R. Nathusius blifvit inkallade för att om honom gifva sitt utlåtande. Detta utlåtande afgafs kateketiskt, d. v. s. hr v. d. Ostens ombud framställde till nämnde herrar diverse förut uppsatta frågor, hvilka de på följande sätt besvarade. Första frågan: Om hi Schlinter kunde anses ega den förmåga och skicklighet, att han, efter bvad anspråken nu äro, förmår uppträda såsom förste hjelteoch tenorsångare inför ett auditorium sådant som Göteborgs publik? Hr Sandström svarade härpå, att hr Schlinter äl ej egde scenisk förmåga, men kunde för öfrigt taga sig ut vid sidan af den öfriga personalen. Hvad hr S. mest hade emot sig, var figuren, och att hufvudfelet låg i densamma bevisades deraf att då han sjungit utom scenen, hade publiken visat sig belåten. Hvarken hr Schlinter eller de öfriga vore något framstående i ifrågavarande afseende. Hr Nathusius besvarade samma fråga dermed, att han ej hade något emot hvarken att se eller höra hr Schlinter. Han hade visserligen tillrådt denne att ej vidare uppträda, men detta var på den grund att publiken visat sig ej tycka om honom. Likaledes hade han tillrådt mil Völker att ej uppträda emot hr S.i operan Fidelio, blott af det skäl att publikens ogunst ej derigenom måtte träfta henne på samma gång som hr Schlinter. Han instämde för öfrigt i hr Sandströms utlåtande om sången utom scenen. Andra frågan, som på hr v. d. Ostens vägnar framställdes, var om ej hr Schlinter, då han åtagit sig att utföra sådana roller, som måste honoreras med större gage än de öfriga manliga sujetternas vid tyska operasällskapet, borde i samma mån öfverträffa dem i talahg, som han öfvergår dem i löneförmåner. Härpå svarade hr Sandström, att om direktör v. d. Östen anställt hr Schlinteri sådana partier, som öfverskridit hans krafter, visade detta brist hos v. d. Osten i bedömande af den förstnämndes förmåga. Tredje frågan ingick i de båda föregående och bief derföre utelemnad. Fjerde frågan: om ej hr Sandström ansåge sig Ir TIS DAME BAEBEDESAAE NARE AR NNE Se NA