På ett och annat ställe började man visserhgen med en tillstymmelse till indelning af barnen enligt ålder och kunskapsförmåga, så att de sngsta, mindre försigkomna ä ena gidan samt de äldre å andra sidan skulle gå hvaranvan dag — den första goda indelningsgrund som kunde uppställas. Men detta lärer dock skett endast på få ställen; och — i hvad fall som helst — barnskaran var, äfven eålunda indelad, på de flesta ställen för stor för en lärare. Innanläsnirgsförmågan, oftast bearbetad i och genom läsning af den för barnens fattning otillgängliga katekesen eller andra religiösa? böcker, stundom med föråldrad svenska, kunde ej hinna tillräcklig uppöfning, förrän barnen, sålramt de nersligen skulle under skoltiden hinna lära katekesen utantill, hvilket dock, enligt den närvarande häfdvunna folkmeningen, ovilkorligen måste medhinnas, måste börja utenläsningen.. Skolläraren, han måtte haft hvilka goda afsigler som hel:t, måste rätta sig efter oraständigheterna. Hade han icke lyckats få katekesen, så lång den var, i barnen, så hade han ju icke uppfyllt sin Xvigtigaste skyldighet. Hvarje skattskyldig person i kommunen gaf ju till hans lön ett årligt bidrag af minst två och högst sex skillingar banko enligt skolstadgan och ett obestämdt bidrag enligt kommunens egen frivilliga bestämmelse, — ett bidrag som på de flesta ställen blef en nog irrationel qvantitet —; och för detta bidrag måste han väl åtminstone kunna lära barnen katekesen. Minimum af barnkunskap kande ej vara mindre för ett sådant maximum af lön. Förmådde han ej komma ut med ett sådant undervisningsarrende, så var han en dålig lärare; — och dermed punkt. Det gick också såsom det måste gå. Maximum af barn hinca ej till minimum af kunskap — redan om saken tages qvantitativt. Man satte den dagliga undervisningstiden ofta ända till 7 å 5 timmar, man satte den årliga undervisningstiden till 8 å 9 månader; — det hjelpte ej. Öfver minimum kom man dock svårligen; knappast dit. Skulden var naturligtvis lärarens först och främst, så presternas och slutligen folkskolestadgans, men — icke kommunernas förstås, icke de enskildes, allraminst de i timligt hänseende lyckligt lottade socknemedlemmarnes! — Dessa hade endast rättigheten att klaga och anklaga. Någon annan skyldighet än att bidraga med två, högst sex skillingar bko pr man hade de ej. Såsom gräset växte under det att landtmannen sof i de gamla goda tiderna, innan det rationella åkerbruket kom med alla sina ?påhittX, så skulle ju också barnens kunskaper växa. Gjorde de det ej, så var det — lärarens fel, liksom dåliga skördar endast voro dagsverkarnes fel, och — vår herregs, och icke någon annans, framför allt icke ens eget. Men — andra tider hafva kommit. Grundfelet i folkskolcundervisningen måste fram i dagen. Det börjar klarna i det all männa medvetandet. Man börjar inse, att liksom hvarje landtbrukare måste odla väl och kosta på sitt landtbruk hvad som för dess upphjelpande behöfves för att kunna vinna bättre skördar, så måste äfven hvarje medborgare göra sin insats af kunskap, af tillräckliga medel till den allmänna undervisningens befrämjande. Folkskolan är ej sådan den borde vara, — klaga alla. Men grundfelen måste upptäckas. Och de äro upptäckta — om vi skola tro de sammenstämmande yttrandena. Vi skolai följande artiklar genomgå dem. Ivvd Fars ge nn TLTAN na pv Ne aa