Aftonbladet – 11 februari 1863, sida 2

sta roll; ty nit, att pansarsidan under vissa förhållanden kan af bomber genomträngas och förstöras, så är deraf en gifven följd, att detsamma ännu läitare kan v.derfaras den nakna antändbara träsidan på ett mångdubbelt större afstånd än hvad man tillförene anat — och åter härar följer, att då man af tvenne ofullkomliga ting naturligtvis icke använder det obestridligen sämsta, så måste träsidan undanskjutas, och all vidare fundering på dess äterupptagande med visshet blifva ett tacklöst arbete, ett till vår egen skada vanmäktigt brotiande med tiden, som nu mer otvetydigt än någonsin gitvil oss en fingervisning hvilken väg vi måste gå. De Whitworthska skjutförsöken hafva dock en annan ej mindre vigtig betydelse, nemligen att artilleriet sannolikt skall uppdrifvas till den fullkomning, att pansarfartyg som ej förmå lära mera än 5 eller 6 tums pansarplät icke mer motsvara tidens fordringar, hvarföre andra fartyg måste konstrueras som medgifva möjligheten af pansarbeklädnadens tillöknipg i samma mån som artilleriet fullkomnas. En del motståndare till det nya systemet göra dock en olika slutsats, och vilja insöfva sig sjelfva och andra, med att jemföra pansarfartygen med den stålklädda riddaren; att liksom den sedty har man genom dem funI nare måste afläcga sin rustning då krutet uppfanns, skola framtida uppfinningar nödga pansarfartyget till detsamma. Må vara att i beräkningen icke heller glömmas den tidsperiod af århundraden som åtgick innan riddar-rustningen hade uttjent sin tid — en alltför långvarig afvaktan att berättiga oss uraktlåta nutidens fordringar! Dertill kommer, att pansarfartygens beklädnad icke är någon börda för menniska eller djur; och icke heller e!t värn endast emot kasteller I skjulvapen, utan medför tillka cn annan j förmån, hvarmed riddarens rustning icke j esde något motsvarande, nemligen att den skyddar emot antändning, hvilket dercmot jalltid blir en fara om den obetäckta trädsii dan återupptages. Hela liknelsen är derför ej så hållbar som man måbända skulle önska. i Det är väl bekant, att de franska skepps I konstruktörerna, med mr Dupuy de Löme i i spetsen, frambringade de första pansarfaritygen, hvilka år 1854 utmärkte sig vid Kini burn; samt sedermera fregatterna La Gloire joch La Normandie jemte flera andra efter ; samma modell. Dessa sednare, hvilka alla äro byggda af trä och i det väsentligaste ;lika med en vanlig fregattbyggnad beklädda j med i medeltal 4V, tums jernplåt, voroide franska konstruktörernas ögon en fulländad lösning af den nya uppgif.en. Det ärlikaså I kändt, alt engelsmännen uttogo steget något längre, att ehuru de bibehöllo den häfdvunna fregattformen, byggde de dock hela fartyget af jern, försedde det med vattentäta skott, tillverkade äfven kanonportarne af jern ehuru ef endast 2 tums tjocklek, ; samt lade 18 tums träfyllnad emellan skepps;sidan cch pansarbeklädnaden. Och då j denna förvältrade modell af de franska pani sarfregalterna — som nu älven i Frankrike j delvis blifvit antagen — tillika erhöll så istora dimensioner och i följd deraf större bärighet; att pansarplåtens tjocklek kunde ökas från 4, till 5, tum, eå gal man densemma i England namn af att vara nutidens mest fullkomliga krigsfartyg. Häremot uppträdde dock kapten Cowper Coles och förordade sina pansarklädda kupolskepp såsom en högre fullkomniog. Något kupolskepp har ännu icke blifvit fördigbygdt, och så vidt jag vet, är icke sjelfva modellen fastställd, hvarföre dessa pansarfarlyg ännu blott förslagsvis ega sin tillvaro. Icke heller kan mean ibland pansarfarlygens antal upptega de tilifällighetsförsök, som företrädesvis i Förenta staterna blifvit fram bringade, och hvilka alla endast kunna anses såsom enstaka experimenter, hvilka ej vunnit. något vidare förtroende. Men så kom vår frejdade landsman kapten John Ericsson, förut redan utmärkt i krigsvetenskapliga arbeten, hvaribland bör ihägkommas fregatterna La Pomone och Princetown, hvilka voro de första skruffregatter, och de första krigsångfartyg med maskineriet skottskyddadt under vaitenlinien. Det nu pågående nordamerikanska kriget riktade hars tanke ånyo till sjökrigematerielens fullkomnande, och frukten häraf blef en ny sorts pansarfarlyg. Såsom det höfves snillet, förutsåg han genast hverthän den nya väger måste föra, och, i olikhet med de franska och engelska konstruktöresna, hvilka ännu syna: vara ur stånd att skilja sigifrån den tvåhundraåriga fregattbyggnaden, lät han sig icke bindas af gåmla tradiuionella förmer, utan konstruerade ett till form och sammansättning helt och hållet nytt och egendomligt fartyg. Den nya farlygskygnad, som han bestyckade med tvenne de gröista fästningskanoner. erhöll just de egenskaper, som äro vilkorer för att n:ed framgång kunna uppträda emot nutidens artilleri; neml; den minsta möjliga skottyta för fienden alt skjuta på, samt vidare, bestyckningen skyddad bakom en pansarbeklädnad hvilkens tiocklek kan ökas i samma mån com artilleriets kraft utveck!as. På hans första fartyg var pansarns tjocklek 5 tum, hvilkes han antog som ett minimum, men på sednare fartyg har det kunnat ökas till oå tum och äfven deritöfver om så erfordras. Nalurligtvis skulle en ifrån de gamla formerna så skiljaktig konstruktion, I mer än ett hänseende genast blifva en utkastad stridshandske. Och då det sedermera berättades, all delta pansarfarilyg byggdes på den korta tiden af 100 dagar, och Kr samma fartyg straxt derpå med lysande framgöng i verklig strid genomgick ett det hårdaste prof, och då det sedermera blef bekant, att han, kapten Ericsson, varit så säker på sina beräkningar, att ban redan före striden på Hamton redd förklarat, att denna sorts pansarfartyg både till anfall och försvars ulle blifva en vida kraftigare och ändamäålsenligare materiel än de mångdubbelt dyrare pansarfregatterna, så reste sig kam i retad hane? och der blef — företrädesvis i England och Frankrike — en uppståndelca sam väl kunde färliknac med tförvir. er denna tankegång är riktig, men om så är, bör