nämna i korthet endast att hr V. R., hvil ken synes vara lika djupt hemmastadd i bibelexegesen och hela den fornjuciska Jitteraturen i alla dess utgreningar som i den klassiska bildningen och den grek spekulationen, finner i bibelns Messias :cke den i menniskoskepnad nedstigne och tili verldsregeringen återvända skaparen, utan en sann menniska, af Gud sänd bland menniskorna att villna om Honom, återföra de vilsegående och samla dem alla i Hans salighet. Författarens styrka är att han låter lexterna, bragta i elt med språkvetenskapens närvarande utveckling ölfverensstämmande skick, sjelfva tala. Det tillhör derföre hans motståndare att möta honom med samma vapen och ej med de banala ropen om den gamla otron, och ait visa felaktigheter i de läsarter, hvarpå han stöder sig, eller också ådagalägga att hans tolkning äi oriktig. De öfriga auktoriteter hen till stöd för sin ståndpunkt åberopar, torde bjuda aktning äfven hos hans vedersakare; och sär skildt torde förljena märkas den äfven bland våra teologer högt och rättvist vördade Neanders förklaring, att han icke i Nya testamentet varit i stånd att upptäcka någon hållbar grund för vår kyrkas treenighetslära. Också har denna dogm af vår förfallare fått uppbära några ganska skarpa uttryck, och han söker dess upptagande i den kristna teologien deri, att med kristendomens upphöjande tll statsreligion i hela romerska väldet en polyteistisk pätryckning grumlade dess ursprungliga monoteism. Man kan tilllägga, att detta ej är det enda spåret af hederdom i kristna konafessioner, och att hvarje nordbo, zom besöker sydliga Europa, icke kan undgå att häpna öfver de frappanta analogier med den gamla Jupiters dyrkan, som ännu qvarstår i den katolska kulten. Ännu hårdare skall mången tvifvelsutan finna hr V. R:s tal om detunderbara, som de heliga skrifterna tillägga Kristus, bäde med afseende på hans börd, uppståndelse, himmelsfärd och öfvernaturliga geroingar och den sammanställning han gör mellan dessa å ena sidan och å den andra lika underbara omständigheter, som i urkunderna tilläggas profeter och andra rent menskliga personligheter, såsom Moses 40 dagars fastand? i öknen, Elias betjenande afenglar, uppväckande af döda, himlafärd i en eldvagn 0. 8. v. Men äfven de strängaste teologer torde numera medgifva att det ej är underverken som bland vår tids menniskor vinner adepter åt kristendomen. Med det allmänna förkastandet af bokstafsinspirationen och den derpå fotade läran om de bibliska skrifier nas absoluta ofelbarhet måste p radrens betydelse såsom stödjepunkir ör vår tro träda i bakgrunden. Många al dem, t. ex. de som Mos.s tillvägabrugte vid varaos hof, hafva redan funnit sin naturliga förklaring, och många undra skola förr eller sednare finna den, I samma mån, säger träffande, en af författarne i Essoys and Reviews, som iden sm natren vinner i omfång, vidgas ifven uppenbarelsens idå. Och i samma mån den kännedom om naiuren, som nu besittes af ett ringa fåtal, åtminstone i sina stora ledande drag blir möngdens egendom, skola de med den vinna en högre fattning af Guds wägar med menniskorma. Det må hädanefter förekomma mängder af menvistor lika naturligt att se Guds försyn i veridsordningen, som det en ging var att se den i verldsordningens rubbningar. FA En i Guds verldsplan till verldens pånyttfödelse af evighet förut bestämd, i mensklighetens alla ändliga vilkor nedstigen, men avck syndfri Messias, Guds förstfödde son, iklädd köttet att genom gudomlig lära och föresyn, beseglad genom döden på korset, visa menniskorna vägen till lifvet i Gud, efter döden åter uppstigen till delaktighet i den himmelska herrligheten i föreningen med sin skapare, men dock i allt Gud underordnad; sådan är den bild af verldens frälsare som hr V. B. hemtar ur de bibliska bör kona. Har han träffat eller misstecknat? Derem må en hvar för sig ransaka skrifterna och wiclf döma. För den, som från den första barndomens utantill inlärda trosläror aldrig Yannit sig hemsökt af etttvifvel, skall bilden synas vanställd till oigenkänlighet: för den, som i from och redlig hängifvenhet försänkt sin syndasmärta i tron på det enda inför Gud gällande försoningsoffret af en mensklig varelse, som på samma gång var sjelf den högsta guden, skall den befinnas tom och tröstlös; och alla de deremot, som ieke plåga sig med egna eftertankar, utan stilla och laglydigt låta kyrkan bära ansvaret för ejälarne, skola i hans undersökning endast finna elt onödigt och äfventyrligtnyhetsmakeri. Men för alla dessa — och de ras antal är sannerligen icke ringa -hvilka, oaktadt ett redligt sannivgssökande och en djup längtan efter trons salighet, aldrig lyckats att fiona denna perla, aldrig vågat tillegna sig en annans förtjenst, eller wåbända till och med djerft betviflat Guds af kyrkan förkunnade oförmåga att frälsa syndare från förderfvet genom andra medel än sin egen offring i menniskogestalt; som icke kunnat nog tillfångataga sitt förnult för att tro Gud åt evig förtappelse hafva lätit hemfalia alla dem, hvilka icke hafva tron, denna samma skänk, hvilken icke kän tagas, utan endast mottagas, då hon olvanefier gilves; — för alla dem, som iläran om satisfectio vigaria? och en Gud, som genom offer: måste försonas, p.ana ett tidsbegrepp, förklarligt ur det folks öden och anlag, bland hvilka det ut vecklat sig, Och derföre ej förstå bättre än att lydnad rv bätre än offer, all försonin gens inverste hemlighet är sinnets helgelse och tillväxt i at goda, och att kristendo men enligt stiftarens ord kan eamman! attas i de två buden: art älska Gud öfver alitiog och sin nästa såsom sig sjelf; — för alla dessa äro vi förvissade att br V. R:sundersökning skall gifva tröst och tillfredsställelse. Och då ortodoxien. hotande och k nde,