Aftonbladet – 29 januari 1863, sida 3

gen efter branden har han vid olika tillfällen uppgifvil pennvingebeloppet än till 700 rår, än till 1000 rår, tills omsider han stadgat sig för 1400 rår. Då branden började i förstugan och genom pigan Larssons åtgärd att lemna salsiörren öppen först utbredde sig åt salen till, är det fuppenbart, hvad ock blifvit iutygadt, att allt hvad som fanns i förmaket och sängkammaren och således äfven den i förstnämde rum förvarade penningdigra chiffoniern lätteligen kunnat räddas, Sammanställer man nu å ena sidan, de lyckliga tillfälligheterna med de oförstkrade dörrarne ; assistanssedlarne, qvittenset, flargan, öfverrocken och pelsen, å andra sidan Wesches glömska af penningarne vid brandens början och den svårighet han under och efter branden haft att påminna sig deras rätta belopp, ledes man lätt på den tanken att minnet svikit honom mest då han ihågso.n, att han haft penningar i chiffoniern. Den nedbrända byggningen var belägen helt jnära sjön. På byggningens andra sida fanns en brunn. Elden upptäcktes innan den ännu hunnit utom tamburen eller nått vinden. Så väl Wesche sjelf, som de fem karlar, hvilka tillbringade natten i fabriken uppväcktes med all skyndisamhet. Såvida icke byggnaden var särskildt preparerad att brinna, hade något bordt kunna göras för att bekämpa en brand på nedra botti nen i ett till större delen af sten uppfördt hus. ;Icke minsta försök gjordes att hämma eldens i framfart. Ån mer, genom den af pigan Lars: :80n öppen lemnade salsdörrn, drog eden, såsom redan är sagdt, in åt salen. innan den scdnare utbredde sig äfven åt rummen på andra sidan, . eller förmaket och sängkammaren. Alt ur dessa . och tillälventyrs ur de dr på bot nen belägna med fönster försedda rummen, rädda all eller åt! minstone en del af der förvarad lösegendom, hade ej mött svårighet och det är bestämåt intygadt, att allt hvad som fanns i förmaket och sängkammaren kunnat bergas, om blott några bemödanden derföre gjorts. Men långt derifrån. arbetsfolket skickades bort i andra ändan af byggeaden, dit ännu ingen eld hunnit för att derifrån utbära de oförsäkrade dörrarne. Och liksom allt detta ännu icke vore nog, ehuru på omkring åttahundra alnars afstånd, eler så ängt som vägen från södra ändan af Norrbro till Riddarholmskyrkan, fanns larmklocka, medelst hvilken folket vid Essinge varf med hela varfvets eldsläckningsredskap kunnat tillkallas, sändes intet bud för att påkalla hjelp. Hela ön Lilla Essingen är mindre än Skeppsholmen. Var man så rådlös att med riklig vattentillgång likväl ej. något kunde göras för eldens bekämpande, så hade det blott behöfts att sända ett bud, som på tre minuter kunnat springande hinna varfvet och få tilträcklig hjelp. Intet gjordes. Egaren sjelf med fem hans arbetare vandrade timme efter timme lugna och stila på platsen, skådande huru elden ostörd nedbrände hans boning, hans fabrik, af hvilken han skulle hemta bergning, hans dyrbara möblemång, hans stora garderob, hans värderika rudimaterier och — hans förråd af kontant. r. Man måste erkänna, att ett sådant beteende utvisar en beundransvärd resignation, om det icke bevisar något annat. Från brandstället vandrade fru Wesche med sitt barn, åtföljd af bokhållaren Malmström, eom med knapp nöd undgått att blifva innebränd. Under vägen antyder han sina misstankar om sättet huru elden uppkommit och, manad af fru Wesche att utsäga hvad han menade, yttrade han att trodde det vara pätuttadt och att Wesche vore den som anlagt elden. Naturligtvis skulle fru Wesche, i känsla af sin mans rena oskuld, vid ett sådant yttrande af Malmström intagas af harm, yttra sin förtrytelse, afbryta allt vidare samtal med Malmström och, sedan hon för mannen yppat det sliga förtalet. följden blifva afbrytandet af allå andra. förhållanden emellan herrskapet Wesche och Malmström än de som kunde stå i sammanhang med Wesches yrkande på förklaring af Malmström och återtagande af dennes hemska yttranden. Men nej, undersökningen visar något helt annat. Fru Wesche har sjelf vitsordat icke blott det omnämnda samtalet, utan ock att hennes svar på beskyllningen mot mannen var en bön fill Malmström att tiga med saken. Och då Malmström under branden till Wesche sjelf yttrade, att Malmström hade underliga aningar om orsaken till eldens uppkomst, visade Wesche ingen synnerlig nyfikenhet att få veta hvilka Malmströms aningar voro, utan besvarade i stället dennes yttrande med löftet att dela med sig af sina tillgångar för att hjelpa Malmström. Några dagar etter Lrandea har fru Wesche för mannen omtalat sitt samtal med Malmström, och samtidigt härmed finner man fru Wesche utskrifvande en anvisning för Malmström att på Wesches räkning hos en skräddare erhålla nya kläder, hvilken anvisning underskrifves af Wesche, som ännu några dagar sednare ökar sin godhet mot Malmström med att, under form af accept å vexel, skänka denne 500 rdr. Det skulle blifva alltför vidlyftigt att genomgå alia de omständigheter. som i denna sak förtjena uppmärksamhet. I förbigående torde likväl böra nämnas, att Wesche uppgifvit sitt i ofvan beskrifna ram förvarade lösörebo till ett värde af mera än 13.500 rår, deribland linne och kläder för 3000 rdr, tagelmudrasser och säng der af ejderdun för 1200 rdr, andra sä upptagna sängkläder oberäknade, m. m.; alt sex stycken små grytor af gjutjern och bleck, jemte ett ganska ringa förråd af koppar och zink samt några verktyg upptagits till 2500 rdr; att hela beloppet af ofruktbara lösörepersedlar, hvarmed Wesche i sin bekymmersamma affärsstäilning belastat sig, sålunda skall uppgått till 16.042 rdr; samt att på de förteckningar öfver bergade saker, som Wesche afilemnat, saknas flera persedlar, hvilka, enligt hvad undersökningen bragt i dagen, blifvit räddade Något, som deremot icke torde böra förbigås, är Wesches förhållande till de tre personer, som först upptäckte eller tillstädsskommo vid branden. Pigan Kristina Larsson hade sedan ett halft år varit i Wesches tjenst. Hon har derunder städse varit missnöjd med husbondefolket och tjensten. Om det förra har hon ända till dagarne före branden haft de mest ofördelaktiga utiåtelser, i det hon omnämnt Wesche under benämningen skojare och djefia menniska, kallåt fru Wesche det långa aset, yttrat att husbondefolket borde sitta der slägten sitter. samt Narnat andra att icke taga parti för Wesche, enär denne; efter hennes yttrande, skojade med alla. Tjensten hade hon sjelf uppsagt, vid flera tillfällen lyckönskat sig. att få lerna densamma och äfven antagit ny tjenst, i hvilken hon sist den 28 Oktober borde flytta. Den 25 Oktober inträffade branden. Ifrån denna stund är förhållandet emellan Wesches och pigan Larsson helt och hållet ändradt. Larsson gör sig fri från sin nya tjenst, qvarstannar hos Wesches, får löfte om ersättning för sin förlust vid branden, hvilord alt säga dig i afseende på bjudningen för midsommardagen. : Falkenstern började gå af och an på terrassen och Walter bjöd sin husbonde god I patt, under det han med en inre skadegläd e tönlita rs