Aftonbladet – 31 december 1863, sida 3

inom heone, som ännu återstod — det hade nu slagit henne med en sådan förlamande madlöshet, en så öfvermäkltig förtviflan, som om den objelpliga katastrofen hade inträffat alt hon blifvit förjagod ifrån S:t Crux. Denna förändring hos henne kunde blott linna en förkluriog. Under föga längre tid än ett är hade för henne hopat sig en hel lefnads upprörande och förstörande sinnesintryck och tilldragelser. De välsignelserika gåtvor af helsa och styrka, som naturen i så rikt mått hade slösat på henne och hvilka hon så förmätet bade missbrukat, voro nu slutligen på väg att svika henne. Hon blickade ujp till den fjerran, blå skyn. Hon hörde fåglarnas muntra qvitter blend murgrönsrankorna, som höljde ruinen. fu! den kalla, långt aflägsna himlen. Hu! den hjerilösa glädjen hos dessa fåglar. Hu! hvilken ödslighet och fasa att sitta här och känva sig gammal, svag och utlåfvad på höjden af sin ungdom. Med ytterl strängning steg kon åter upp och I att qvälva den spasmodiga emärta, som brände iihenves själ, genom att röra sig och se sig Omkring. Allt hastigare och i are börjide hon gå af och un i solsk Den stortå rörelsen blef henua till nytta, just genom gen trötthet den gaf henne; De frambrytande tårarne tvingade hon med förtviflans ansträngning tillbuka till sina källor. Hon kämpate emot den öfverväldigande plåga hon kånde och slet sig med vå!dsamt bemödande lös från dess bojor. Smånin som började hennes själ åter klarna upp: hennes misströstan om sig sjelf framstod allt mindre skårp för bennes tankar. Det fonvs ännu en qvarlefva af ungdom och styrka hos henne att förstöra, det fanns fi, visserligen erymt pröfvad, men j ännu tilllatetgjord. e