Aftonbladet – 31 december 1863, sida 3

eftecken, då han beslutit att göra detna tid fl punkt till företrädesvis svensk. Kopior af 2 samtida svenska målares taflor, portritter -Joch lefnadsteckningar af svenske män, teck.ningar ur svenska folklifvet, afbildringar i från våra muster m. m. är hvad som kom6 mer att utgöra denna årsgångs innetåll. — , i Som Litografiskt Allehande visat sig ouppI hörligt gå till något bättre och den nuvaI rande utgifvaren sy barligen nedlägger kostnad och möda på det företag, kanna vi ej annat än önska detta all lycka. Föreliggande häfte innehåller bland an : nat en langpolska i Askarbotla en särdeles rask och treflig original-hendteckning af hr Wallander. Bjuder utgifvaren ofta på I sådana godbitar, skall ingen kunna ångra ;de 25 öre, hvarje plansch med åtskillig Å text derlill, kostar uti detta arbete. Ny dansk skönftteratur. (Korresp. till Afonbladet.) I i Ejisk och lyrisk poesi. (C. Andersen, Tonens Veie. — Hauch Valdemar j H Seier. — Chr. Wicthe, Nye Digte af danske i Digtere. — E. Bögh, Hundrede Viser.) I Köpenkamn den 22 December. i I Det är i flera hänseenden ett olyckligt bruk såväl här i Danmark som i Sverge och I till en del i Norge, att de flesta boknyheter, isynnerhet på ski nlitteraturens område, hopa sig på årets två, tre sista månader. Jag känner det isynnerhet nu, då jag skall infria mitt föfte till er om -en redogörelse för företeelserna i den antydda riktningen hos oss. Icke allenast har den svåra vin-! tertransporten till följd, att n ånget arbete, som jag skall komma att omnämna, ännu icke finnes att tillgå i de evenska boklå-j dorna, och, om mitt omdöme derom skulle ingifva en och annan bland edra landsmän lust alt göra sig närmare bekant med ett sådant : verk, skall han således se sig förhindrad: derifrån och kanske förlora lusten ; utan dessutom gör mängden af de utkomna böckerna .. det nästan möjligt för mig att sända mina redogörelser till eri mindre portioner, hvarigenom de lättare skulle finna läsare. Knappt är en bok utkommen och man har börjat studera den, förr än två .Ier tre nya an-: nonseras, hvilka man önskar taga med bland de andra, och på en kort tid är man alldeles öfverhopad. Jag kan derföre icke heller tänka på att meddela en fullständig öfversigt — och mycket är väl också i sig sjelf för obetydligt, att förtjena tal. om för en mera allägset stående läsarekrets. Jag skall således inskränka mig till att omnämna de verk, som jag förmodat det skola intressera Aftonbladets läsare att erhålla någon upplysning om. A lIdenstund den metriska formen lika väl i våra dagar som fordom är poesiens egentliga språkform, börjar jag med skaldestyckena, först med de berättande, för att derefter tala om de lyriska dikterna, de dramatiska arbetena samt slutligen noveller och romaner. I de fall, då jag icke vågar förutsätta, att de författare, om hvilka jag kommersatt tala, äro bekanta för edra läsare genon: sina ticigare arbeten, torde det kanske icke befinnas öfverflödigt att meddela några uppgilter äfven om dessa. Detta gäller, såsom jag förmodar, straxt om den första författaren jag har alt nämnna, nemligen Cerl Andersen, som i år uppträdt med ett berättande skuldestycke: Tonens VeieX, hvaraf några fragmenter stålt att läsa i Feedrelandets följetong för ungefär trefjerdelels år sedan. Hans föregående arbeten ha icke berättigat till stora förhoppningar. De utgjordes al ett berättande skalde stycke i samma versmålt som Chr. Winthers Hjortens Flugtt och med stark inverkan af denne skald, er landilig idyl från det sednrste tyska krigets tid, med tite!n Strid og Frid4, Likasom man häri icke gerna kunde se anna! än en visserligen rätt vacker, men likväl temligen matt efterklang af vår vekaste och finaste lyriker, så röjde sig Oehlenschlägers och Tegnåörs inverkan alltför starkt i hans sednare arbete: Ingolfs og Hjörleifs Saga, hvars ämne är Islands första bebyggande. Visserligen voro enskilda parter temligen kraftiga, och der han begagnat forntidens versformer — hvilket han bar gjort i temligen stor utsträckning — voro de korrektare behandlade än hos någondera ef de båda mästerskalderna. Men i det hela taget var det alltför märkbart, att den poetiska inspirationen, som hade ledt örfattaren vid valet af det i sennving storartade ämnet icke länge varit vingstark nog att uppbära honom under utförandet och hufvudintrycket af skaldestycket var matt. En lycklig motsats härtill utgör hans nyss utkomra arbete. Han har här vändt villbaka till det idylliskt-innerliga, hvilket upj enbart ir den riktning, för hvilken han är bäst begåfvad, och han visar sig nu såsom en verklig sångare, väl icke i besitning af något stort fantasiens omfång, men utmärkt genom känslans innerlighet och fohet. Han har med rätta valt eller, rät : ture segdt, uppfunnit ett ämne, som ej for: drar stark utpsägling af det karakterristi i i de särskilda prsonernas eler samhälls-! klassernas yttre uppträdande, men som lemnar desto ra spelrum för framställningeu af själssstämningar och isynnerhet låter de menskliga stämninvgarnes samklang med naturens bli eå till sägandes hörbar. Huru ett äldre slägtes nästan ofrivilliga skuld blir försoned genom de as stilla lidande och ett yngre fromhet ps och själsrenhet, är etyckets innehåll; huf vudpersonens I usikuliska gåfver, som blit