Aftonbladet – 31 december 1863, sida 3

dagas, står i nära samband med han3 eget, eamt först och sist med naturen, är det band. som sammanknyter den enkla berättels tråd. Ett yttre kännetecken på att författaren här s:år på sina egna ben, är att han funnit en egendomlig versform, hvilken, utan att vara strofisk, dock har en för innehållet mycket lycklig lyrisk klang, och som är bebandlad med stor fiahet och färdighet. Ea sann kristligt religiös tanke och ton i gubbe, hvars öde, såsom sedermera z igenom dikten, och detta är i det hela ett drag hos de allraflesta poetiska alster här i landet på de sednare åren, hvilket tyckes vara ett vigtigt tidernas tecken, att den en tid bortåt rådande likgiltigheten eller stundom till och med fiendiliga hållningen mot kristendomen cfterträdts af en mer eller mindre klar, men ofta särdeles varm anslutning till densamma. I detta hänseende är också Hauchs romantiska saga Valdemar Scier? betecknande tör tidriktningen, ehuru det närmast är kristendomen säsom en historisk makt som hyllas; likväl är äfven diktens grundtanke sannt kristlig, nemligen ett Valdemars lycka går i qvaf, emedan han kämpat för sin egen herrsklystnad och äregirighet och icke ensamt för den idt, som hänförde tiden, nemligen hedendomens3 utrotande. r man undersöker innehållet, de motiver, genom hvilka händelserna skrida fram, är ?Valdemar Seier? mindre tillfredsställande än det i fjol utkomna, något mindre, likaledes i romanser författade skaldestycket Valdemer Atterdag?. Här är den bekanta kär lekshistorien med Tovelille förträffligt sammanbunden med konungens lefnadsuppgift: att samla det splittrade riket, till-en enda handlirg, så att hans märkliga karakter såsom konung belyses genom hans beteende såsom menniska, och tvärtom. Och till innehållet svarar den poetiska framställnin-: gen fullkomligt; den förflyttar oss på det mest lefvande sätt tillbaka till den sednare riddaretiden med dess kärlekshänförelse, individuella oregerlighet och brist på fast religiös öfvertygelse; blott )ågra sånger i början, hvilka skildra en tornering, stämma icke rätt öfverens med det öfriga; , de förflytta oss ett eller två århundracen tillbaka i tiden och föra med sig en flägt af medeltidens naiva hjeletid, som j skadar. totalintrycket. Något ditåt, men; i motsatt riktning samt i högre grad, är! förhållandet med Valdemar Seiert. Här är nerligen det heroiska hufvudsaken, och allt hvad som går ut på att skildra denna sida af tidsålderns och konungens karakter är utmärkt. Både vereform och språkton sätta l5saren på det mestlefvande sätt in i den tidsålder, då forntidens kämpalust ännu icke utslocknat, men hade under, ridderlighetsidens inverkan blifvit förvand-lad till korstågshänförelse. Man kan säga, att skalden så till vida pånyttfödt den nor diska kämpavisan: här är samma ande, l samma föreställningssfer, samma trobjertig1 het och storståtlighet, samma hvila på en klippfast tro och hängifvenhet i striden för; denna och för hö dingen, samma krigare-! vänskap mellan honom och hans män, blott att allt detta är mera utveckladt, rikare och ! fullständigare åskådliggjordt än i kämpavisorna. Meni skildringen af ett hufvudelement ! af den tidens lif har skalden svikit dess karak-! ter, nemligen det erotiska. Det ligger ej deri,! att älskaren är mål d med nutidsfärger, utan deri, att han öfserhufvud för mycket inlålit sig på denna känslas subjektiva inne håll — en heroisk tid tager kärleksn som någonting gifvet och känner blott dess ingripande geaom dess yttre verkningar — och deri, att ban gifvit kärleken för stor inflytelse på händelsernas gång. Waldemar Seier är förälskad i grefve Henriks af Schwerin hustru, Audocia, gästar hos henne, då grefven till följd af en förlikning med konungen tågat ut till det heliga landet, vinner hennes hjerta, friar till henne, när en talsk underrättelse om grefvens död auländer, men försakar henne, då budskapet visar sig vara osannt. Deita kunde vara mycket riktigt såsom episod och är nödvändigt för att motivera, att just grefve Henrik sedermera blir den, som utför de nordtyska länslurstarnes hämnd på konungen. Men det är icke riktigt, det nedsätter konungen såsom en hjeltehöfding, att denna olyckliga kärlek verkar bestämmande på hans följande handlingar, till och med hans korståg och hans beteende under detta. ocb, hvad värre är, det tager ljuset från hvad som skulle stå i förgrunden såsoni hans tragiska skuld, nemligen att han velat vara främmande furstors herre, velat utsträcka Danmarks rikes gränser söder om Hidern. Emellertid ska!l man, om man ej fäster sig vid dessa inre motsägelser, finna en rik källa till njutaing i det ifrågavarande poemet. Öfverallt träder skaldens själ med ädelt, manl:gt allvar läsaren till mötes, cch der finnes en hänförelse, en hög lyftning i tankens flygt, en genomarbeving i stilen, en fulländad konst i versernas behandling, som röjer en för en man på sjuttiotalet verkligen förvånande själskraft. På lyrikens fält ser det ir temligen ofruktbart ut hos oss. Utom några mycket obetydliga småsamlingar, har blott utkommit al Christian Winther föranstaltad samling ye Digte af durske Digtere, och Erik Bögh bar under titeln: IHundrede Visert, ct och musik, samlat en mängd hittills i mindre symlingar och på lösa musikblad snridda d till hvilka han lagt några na. Innehbäliet af förstnämnda samling, ! hviiken närmast liknar de poetiska kalen