Aftonbladet – 31 december 1863, sida 3

i blickarne. På lärarnes tysta åtbörder svara barnen med andra åtbörder, men framför allt med att skrilva på griffeltaflor. Två af de minsta, en gosse och en flicka om sex ti!l sju år, se vi (d. v. s. sågo vi då vi voro der) i uttrycksfull, ehuru stum konversation med hvarandra. Det såg allrakärast ut, men troligtvis äfven derför att den lilla svartögda flickans lifliga demonstration under-töddes af två små hvita och knubbiga armar och händer. De äldre barnen skrifva med raskhet svar på de frågor man förelägger dem. Det är icke svårt att gissa till hemligheten af den tysta skolan. Dessa barn äro döfstumma. Äfven lärarns äro döfstumma, äro tvenne skickliga unga män, som, sjelfva fostrade af institutet på Manilla; åtagit sig att, utan lön, undervisa barnen här. Anstaltens anläggarinna och föreståndarinna mamsell Jeanette Berglind, ett fruntimmer ännu,i sina bästa är, och med det uttryck af godt förstånd och varmt ljerta, som gerna stämplar den moderliga qvinnan, förer oss ur skolan in i de andra rummen, alla glada, snygga, trefliga, der lärarne och barnen bo. Äfven hon talar mera genom åtbörder än genon ord, och det är icke särdels lätt att tala med benne, ty hon är icke obetydligt döf. Dock förstår man henze lättare än mången som mycket ordar. Hon förer oss ut i köket, ordnadt och ljust såsom allt i huset, och der kökets genius (på svenska Sköksant), en fullväxt flicka, mottager oss med vänliga blickar, utan ord, ty äfven hon är döfstuam. Enda, hvarken döfva eller stumma person i huset är föreståndarinnans trogna väninna och hjelpainna i hennes företag. Men vi vilja nu ett ögonblick uppebålla oss vid den förstnämnda. För mer än fjugo år sedan, när hon som en ung faderoch moderlös flicka vistades hos nu aflidne öfverdirektören Borg och hans fru, på Manilla, vaknade hos henn ett varmt intresse för anstaltens döfetumma barn. Hon lärde sig deras språk, älskade att tränga in i deras känslor och tankar, gjorde sig förtrogen med deras anlag, böjelser och hela den lilla lefnadskrets, com företrädesvis är egen för dessa samhällets skuldiösa olycksbarn. — En tyst, innerlig önskan uppstod derunder hos henne, den att framdeles blifva för eåd.na barn en moderlig uppfostrarinna, att kunna öppna för dem en skola som tillika vore ett hem, der de, skilda ifrån de frestelser och vådor som alltid vidlåda större anstalter der en stor mängd barn äro dagligen tilisammans, kunde under ett kärleksfullt familjef utveckla sig till goda, tänkande, nyttiga och lyckliga menniskor. Den tanken blef från denna tid den gömda lågan i hennes lif. Under långa år af mångskiftande pröfningar af fattigdom, sjukdom och brist af all utsigt för framtiden, brann den tyst under askan, närd af intet utom af dess osyniga, himmelska källa. Dock meddelade hon sig stundom till vänner öfver denna hennes innersta önskan. Alla, utan undantog, skakade sina hufvuden, alla sade: det är luftslott. Ni kan ej utföra det. Tänk ej derpå. Om äfven ni har förmåga och kärlek nog till ett eådant företag, så — hvart vill ni komma med två toma händer? !4 — Detta sednare insåg äfven den unga drömmerskan. Dock, hon var ju icke alldeles utan medel. Hennes moder hade i testamente lemnat henne en liten summa penningar, uppgående till närmare 400 rdr rmt. Dessa ville hon lyfta för att dermed hyra rum och några möbler, och så begynna sitt verk. Hon stod så fast i tron att vår Herre hade anvisat henne det, att han skulle se ned till henne och bistå henne dervid, att inga afstyrkanden at menniskor, irga svårigheter, ivga mörka wtsigter förmådde rubba den. Hon vände sig till sin förmyndare med anhållan ott-få ut sitt lilla arf. Han atslog det och bad henne öfvergifva en plan, som blott skulle leda till hennes undergång.4 Hon tänkte då att vända sig till domstolarne för att bli förklarad myndig, men man föreställde henne att omkostnaderna derföre skulle medtaga nära en tredjedel af hennes lilla kapitel. Så modig och förtröstansfull hon än var ville hon dock icke våga så mycket. Hon beslöt att vänta och afvakta en gynsammare tid. Så gingo åren, och den-unga, varmhjertade flickan var icke ung mera. Men hennes hjertas kärlek och längtan hade förblifvit sig lika, fastmera tilltagit.. Kom så det år då, välsignad vare konung Oscar, och de rättsinnige män som stödde honom i hans arbete för sannivg och rätt! — den svenska qvinnan förklarades myndig vid 25 års ålder! J. Berglind hade längesedan uppnått dessa år. Första bruk hon gjorde af sin vunna rätt var att uttaga sitt arf och dermed begynna sitt verk. Följde nu för henne en af dessa förlängda perioder af själsoch kroppsansträngande arbete, bittra motgångar, osägliga inre strider och qval, genom hvilka försynen icke sällan förer dem som ban vill uppfostra till någ ut mera betydande kall, i det han stödjer dem derunder med sin kraft och sturdom upplifvar deras hopp med oväntade !ljusningar på deras nattliga väg. Det kunde icke vara annorlunda än att den ensamma, medellösa och dertill af följderna efter ett svårt benbrott lidande qvinnan skulle möta motgångar af alla slag vid ett företag så svårt i sig sjelft, och så utom alla förhållanden till hennes medel. Emellertid var början gjord. Ett litet hem var öppnadt; en ung lärare vidtalad, annonserna om skolan utsända. Ett fattigt döfstumt barn kom, sedan två, så ett ungt, ädelt fruntimmer, som intresserade sig för den begyna NAR RR AR KN NN