Aftonbladet – 31 december 1863, sida 3

vår färd, till dess vi ilade framåt som blixten, som tanken. Den omätiga rymden tycktes hefva samlut sina eldigaste flammor kring denna punkt, som oupphörligt tilltog i glans i det vi nalkades. Plötsligt delade sig lågorna och framför mig svälvade ett tempel, på hvars trappa jag landade ur luften, Jeg såg mig om etter min följes! gare, han var försvunnen. Ensam blickade jag. nu ned. Djupt inunder mig utbredde sig verldarne, ordnade i otaliga former och tlärger. Här uppe var det tyst; men der i fjerran endades milda toner, det var verldarnes sång, sferernas harmoni. Jag lyssnade tt ögonblick. Templets pörtar öppnades, i högtidlig undran steg jag uppför trappan och inträdde I detsamria var det såsom hade en slöja ånyo utbredt sig ötver mina ögon, och jag visste iese längre om jag såg och förnam föremålen utom mig eller uti mit eget inre. Det tycktes mig att höga azurpelre upp buro iemplets hvall, och hvarje plare ver en rik välljudström, rom tillsammans med de ehdra bidade en mäktig symfoni. Rummen mellan pelarne voro uppiyllda af väl diga bildstode:, vägg rundiomkring af glänsande målning verst lyste hela hvaltvet i en gylleno skrift, det var diktens ord. Jag unkens oändliga byggnad, ide rnas fullkomii, stalter, feutasiens flammande tuflor. 2 förnam känslans outsägliga musik välla fram i suckande, dunkla, varma vågor, som utbredde sig gränslöst. Det blef åter natt omkring mig, men hemlighetsfull, ogenomtränglig. Det höga templet, med sina målningar, bildstoder och på are, sjönk ned och försvann i ett bottenlöst djup, som småningom öppnade sig öfv.rallt. AT gyllene skriften blef qvur blott e ande strimma, som sträckte -sigså