Aftonbladet – 31 december 1863, sida 3

Jag gick fram, genien knöt bindeln om mina ögon och jag inträdde. Knappt hade det skett, förrän den var försvunnen. Jug blickade omkring mig, och på ulla håll, öfver, på sidorna och under mig, säg jag den rena, blå nattluften, i hvilken jag längsamt sväfvade upj åt. tDu är 1 drömmarnes stora palats, sade sakta en dallrande röst. Jag blickade åt sidan och varseblef ett ljuslockigt, skönt barn, som hade fattet mig vid hunden och ledsegade mig genöm rymden. Långt under 0ss låg redan jorden, svept i ett flor af vexlande skuggor och dagrur. På det ofantliga ufstånd, hvarifrån jag såg henne, liknade hon den runda kronan af en himmelblomma, sväfvande på en stängel af månoch stjernsiråler. Stilla styrde vi förbi det ena solsystemet och stjernsystemet eliter det andra. Jog hann förbi vetidar, hvilka synas från jorden eodast såsom watia dimmor och töcken, och bortom dem lika långt och ännu längre. tHvart leder vårfärd? frågade jag hviande min följeslagare. Till dina egsa drömmars varld, blef svaret. Jag varsnade nu, att, allt efter som vi äfvade uppåt, rymden klarnade omkrivg I fusen skära skifiningor förbytte si Jed nattblå luften i ljusgrön och violett Jagbräcknving, i rosenskimrande, Furpuarolödande morgonrodaad, och slutligen i guldslänsarde, strålande dag. Bnart sväfvade vi fram i idel ljus, som omflöt oss jå alla håll i den mest fullkomliga hvithet, men illika så mildt, att min blick, utan att blänlag, kunde saligt lora äg i dess genomskinliga, oändligt von. Der, låvgt inne den lägande Jjushimmeln, framstod en kt, mot hvi vi med ökad fartstyrde fje