Aftonbladet – 31 december 1863, sida 3

Å j smältande och veka, så målande och svaket: Falske Varsler? börjar: å en mycket väsentlig del ef det sist OO OM MV OO va RR MO — flera, som ej stå tillbaka för något af hansi föregående. De, som förstå och ha insett: el!er åtminstone känt den utomordentliga!i betydelse, hans stora ceyk I kärleksdikter: ! Til Een? har såsom det högsta och fullaste uttrycket för kärlekens idealitet, som finnes 1 i de nordiska folkens lyriska poesi, ja kan-: ske i hela den europeiska lyriken efter Pe-j trarca, de skola glädja sig öfver att här finna ett vackert tillävg till nämnde cykel och bland de nya styckena åtminstone ett, som i känslans innerlighet cceh uttryckets kraft och behag väl kan mäta sig med de mest ! betydande af de äldre, nemligen stycket n:o 4, som jag måste utbedja mig tillåtelse att meddela i sin helhet: ) Jeg takker dig för hver en Stund, Naar du med Öie oz med Mund Helbredede mit Hjerte, Og fik min Kummer lagt i Blund Og friede mig fra Smerte. Jeg takker dig for hver en Gang, Du fik mig vakt till Liv og Sang Og tandt mit Lys i Tanken, Saa jeg mig let fra Mörket svang Med salig Hjertebanken. Jeg takker dig for hvert et Blik, Som venligt mig imöde gik, Lig Duft med Sommervinden, Og farved som en Legedrik Mig Gledens Blomst paa Kinden. : Jeg takker dig for hvert et Fjed, H Du van:trede, mens jeg gik med I Og stöttede med Armen Dn Arm, som Hjertet blusser ved, Og fik min Del af Varmen. Jeg takker dig for Alt i Alt, For hvert et Solglimt, der mig faldt i Haabfuldt, som Mor, onröden ; i Du har jo mig din Sanger kaldt, ! Det bliver jeg til Döden! t Icke heller hans joviala humor tyckes ha försvagats, än mindre hans förmåga af naI turskildring, hvilken kanske snarast skulle 1 göra inwyck på svenska läsare, emedan 1 iogen af våra skalder i samma grad som ( han förmålt göra för fantasien lefvande allt de danska öländernas leende behag, en na-it tur, som är så egen i sin anspråkslöshet! 1 och så olik den svenska. Han säger i det is sista bland dikteroa Til Een?: I Det er saa dröveligt et Skue, C E Naar en forzldet Voltigeur b Vil siirligt svinge sig i Bue, l 1 Y 1 1 Men staar paa Pletten stiv og tör. Skall detta hänsyfta på den lyriska ingil-; velsens friskhet och värme, gör han sig sjelf , orätt, och nästan ännn era, om han tänker på sin konst i epråkets och versens behandling. Det anförda exemplet kan öfver tyga läsaren derom, och hvilken annan dansk i ! skald skulle väl kunna skrifva verser, sån 1 rande mot hvad som stkildras i dem, som. öljande, hvarmed det mycket vackra etye-1: ; ; 1 L l Jeg hviled södt ved Klintens Bryst, Mens Dal og Kyst Laae slumrende og stille; Det dufted i den g-önne Lund, Kun af og til fra Droslens Mund Der klang en sagte Trille. Alvorligt Havets Öie saac Op mod det Blaae, Alvorligt stirred Himlen; Blankt beved Edderkoppens Net, Og Sommerfuglen boltred let Hen over Urtevrimlen. Af de öfriga styckena skule svårl synnerligt många intessera svenska läs ehuru det fiuns vackra saker i dem. En större samling, som blifvit utplockad ur den för några år sedan uflidne skalden Emil Aarestrups eflerlemnade arbeten, ha, då de jemföras med hans äldre diktsamling (från 1538), mera betydelse i psykologiskt än estetiskt afseende; under det att hans äldre dikter afspeglade en varm och munter sinnlighet, röjer sig vid sidan häraf i de flesta nu utgilna en sönuderbrustenhet, som tyder på en brytving i hans inre Hf; och detta torde åter hänga tillsamma med denna pjutningslusta, denna uppställning :f det estetiska såsom det högsta, mot hvilket S. Kierkeg 3 religiöst filosofiska verksamhet förnämligast var riktad. Bland de yngre bidragslemnerne livn3 ingen, som — åtminstone efter hvad som synes i denna sam( ling — tyckes lofvanågonting stort. Men , det förtjenar dock läggas märke till att äf-, I t 1 G Åh f 1 1 t j lj 1 j ; j f l j ens Å ö 1 E 1 mL AR ven här hos de flesta en mera religiös stämning yttrar sig än man för ett eller två årtionden sedan var van att finna hos vära skalder. Erik Böghs visor, hvilka äro tillegnåde Gunnar Wennerberg. behöfva knapt rekommenderas i Sver Hans talent såsom vaudevilleförfattare, hans glädtighet, ett visst friskt humör och qvieka infall samt den omständigheten, ätt han så ofta begagnar sven ska melodier, slutligen ordens ypperliga lämpande efter melodierna ha gjort honom lika omtyckt på andra sidan om, Sundet cem han onekligen här har en talrik publik. Men jag tviflar dock mycket på, att han der mer än här i landet skall vinna gunst i längden eller hos dem, som fordra någonting högre, äfven af det komiska intallets foster, än ett flygtiet nöje. Icke så som skulle ej något bättre. skymtvis framträda hos honom; isynnerhet röjer han ofta en varm, om också icke mycket högsinnad fosterlandskärlekg hvilken obeastridligen mycket bidragit alt förskafla honom hans land-mäns ynnest, och som en gång till och med gjort honom till verklig skald — jag syftar nemligen på den nyeste dan ske Kempevise: Mikkel Rese og liden Jens, hvilken med sanat poetiskt sinne och derföre allvarligt, trots skämtet, uttrycker lansk