Aftonbladet – 5 mars 1862, sida 3

för dess sammansättning, men deremot för egen del genom de äldres exempel snart förvärfvat den skicklighet i tjensten och isynnerhet den vana vid fältlifvet, som äro pådvändiga vilkor för en trupps brukbarhe: i krig. Men under hela detta krig stridde vanligtvis stammen för sig, vargeringen för sit och landtvärnet för sig, hvarigenom icke allenast befälet blef alldeles otillräckligt. utan äfven afdelningarne till beskaffenheten blefvo i högsta grad olika. Isynnerhet förminskades härigenom brukbarheten hos landtvärnet med dess fåtaliga och dåliga befäl, dess ringa öfning samt dess usla bevåp ning och beklädnad. Detta hindrade likväl icke den dåraktige konungen att genast i början af kriget mot fienden utsända delar af landtvärnet samt af detsamma fordra lika mycket som af den öfriga armen. Redan i början af Juni, således blott några veckor efter landtvärnets inkallaride, måste 1200 man af Uplands landtvärn, jemte en batal jon af gardet, i Stockholm inskeppa sig på skutor för att afgå till Finland och genom ett öfverfall återtaga Åbo. Landtvärnsynglingarne gjorde i slaget vid Lemo den 20 Juni 1808, der general v. Vegesack förde befälet, allt hvad man kunde vänta af en så ung trupp: i strid mot en dubbelt öfverlägsen och krigsvand fiende; både befäl och manskap stridde med ståndaktighet och mod, om också ej med den ordning som samla soldater. I striden vid Westankärr på Kimitolandet (den 2 Aug.), der öfverste Palen förde befälet, kämpade Uplands-landtvärnet nästan alldeles ensamt samt var i början nära att tillfångataga den ryske öfverbefälhafvaren, general Buxhöfden, med hela hans stab; men då fienden :erhållit förstärkning samt med öfverlägsna krafter skred till anfall, måste Palen retirera och i hans åsyn inskeppa sig på trånsportfartygen, hvilket allt det oaktadt verkställdes med ordning, om äfven icke utan förlust. Afven vid detta tillfälle stridde landtvärnet med mycken tapperhet. Man vill likväl veta, att Gustaf Adolf tillräknat landtvärnet den mindre fördelaktiga utgången af dessa strider, hvilken dock helt och hållet hade sin grund i hans oförnuftiga åtgärd att vid så vigtiga företag använda en så ringa styrka och så oöfvad trupp. Somliga påstå, att konungens sedermera visade hårdhjertade likgiltighet för landtvärnets öden till en stor del förorsakats af missnöje öfver nämnde strider. Största nyttan gjorde utan tvifvel den del af landtvärnet, som kom på skärgårdsflottan och der användes dels till roddare, dels till kanonservis. Denna del utmärkte sig äfven genom mannamod och duglighet, samt bevistade de namnkunniga skärgårdsstrider, kanhända de ärofullaste under hela kriget, som gjort skärgårdsvapnet så omtyckt al svenska folket. Man behöfver blott nämna namnen: Tallhobmarna, der Sölfverarm den 21 Juli med 12 kanonslupar i 4 timmars tid motstod 42 fiendtliga slupar och jollar: Sandö ström den 2 Aug., der Jönsson och Sölfverarm med 20 slupar i 6 timmars tid försvarade sig mot 55 fiendtliga fartyg, på båda stränderna understödda af landttrupper: Grönvikssund den 30 Aug., der Brandt med 39 slupar slog på flykten 44 fiendtliga. som innehade en utvald position: Palva-sund der 18 Sept., der Rayalin med 34 slupar i 4 timmars tid försvarade sig mot 90 fiendtliga slupar och jollar, understödde at 6 stora fartyg; samt slutbgen Kahiluoto-sund, der De Brunk och Hagelstam med 10 slupar under en hel veckas tid (i slutet af Sept.) hindrade fiendens 40 att tränga fram samt slutligen nödgade honom retirera. Annu lefver i Stockholm en landtvärnsman, som bevistat dessa bataljer. Men om dessa tappra fingo största delen af äran, så fingo de kanhända äfven största delen af eländet. Redan vid Kahiluoto hade köld inträdt och snö fallit. Ryssarne ansågo äfven tiden vara inne att söka vinterhamn och drogo sina fartyg till Åbo. Till följd. af en bland dessa förvända anordninsar, som. utmärka det olyckliga kriget, måste svenska skärgårdsflottan detta oaktadt, och fastän några vidare landstigningsförsök ej åsyftades, ytterligare en hel månads tid qvarligga i de åländska skären vid Grönvikssund. Genom detta onödiga dröjsmål bort rycktes en stor del af landtvärnet, hvilket under beständig brist på kläder och föda hade att kämpa mot den kalla och regniga hösten. I början at Nov. fick skärgårdsflottan ändtligen återvända hem till Stocknolm, dit den likväl ankom först i slutet al månaden eller början af December. Stormar nade fördröjt öfverfarten af Ålands haf, varigenom eländet ökats. På många slupar voro af 40 man, som voro bestämda till roddare, blott 5 eller 6 tjenstbara; döda och lefvande lågo vid framkomsten till Stockholm om hvarandra under tofterna. Sådan som landtvärnets läkarevård varit på skärgårdsflottan, var den äfven på de flesta andra ställen, d. v. s. nästan ingen. I de ofta ganska bristfälliga lokaler, som användes till lasareiter, saknades. ibland icke sällan bäddar och lakan för de sjuke; man har till och med exempel på, att de sjuke på sjelfva sjukhusen haft att kämpa mot kölden. Liken samlades i högar, inpackades i lårar, som i hast blifvit hopspisade, samt 2 å 3 i hvarje, hvarefter de afördes till begrafningsplatserna i stora rustvagnar. På ett skärgårdsfartyg, som hösten 1809 återvände från Westerbotten, hade en lel sjusa landtvärnister inkrupit i kosören (ett förvaringsrum längs fartyget, der segel m. m. idlades); ingen bekymrade sig om lem; men när seglen efter flera dagars för:opp skulle upptagas och begagnas, fann man både sjuka och döda bredvid hvarundra. Ofvan har man anfört några af de strider, ; I vilka landtvärnet deltagit. Större delen tal Fdösk åldern che da handen tan 1207 ala