Aftonbladet – 5 mars 1862, sida 3

ka har af många ansetts tillräcklig att, rätt fördelad och rätt ledd, icke allena:t värna Sverge, utan äfven försvara Finland, och detta så mycket mera, som man äfven kunde påräkna en engelsk hjelpkår al 10.000 man, och emedan engelska flottan tillsammans med den sveaska beherrskade säväl Östersjön som de danska farvattnen, tillföljd hvaraf Danmark blott från norska sidan kunde blifva farligt. Säkert är äfven att Sverge med sina dåvarande tillgångar ej kunde underhålla större styrka. Icke förty beslöt Gustaf Adolf, härtill förmodligen förledd af en dunkel föreställning om det franska konskriptionssystemets ändamäålsenlighet och utan att närmare göra sig reda för dess användbarhet vid Sverges dåvarande förhållanden, att ett landtvärn af 60,000 man, bestående af vapenföra ynglingar mellan 18 och 25 års ålder, skulle uppsättas. Ingen hade förut blifvit hörd,innan beslutet fattades, och det väckte således allmän häpnad hos dem som förestodo krigsstyrelsen. Blott medelst de ifrigaste föreställningar om omöjligheten att anskaffa gevär, kläder och befäl, lyckudes man förmå konungen att åtminstone mnedsätta denna styrka till hälften. Den indelades i 50 bataljoner å 600 man, hvilka i Maj månad sammandrogos på de indelta regementernas exercisplatser. Nästan ingenting var emellertid förberedt till deras beväring, beklädnad och öfning. De gamla i tyghusen liggande förråden al gevär hade föregående året blifvit försålde till Ryssland. För att afhjelpa bristen måste såväl gevär som ammunition förskrifvas från England. Innan dessa hunnit anskaffas, nödgades man uppmuntra de landtvärnsynglingar, som sjelfva hade gevär, att bruka dem, hvarjemte allmänheten genom ett kungligt cirkulär till landshöfdingarne uppmanades att under namn af patriotiska gåfvor till staten skänka de öfverflödiga gevär om funnos i dess händer. Konungen sjelf ville beväpna landtvärnet med pikar, — en id, som föga vittnar om hans kännedom al krigskonstens utveckling. Först sednare utdela !es ett antal gevär. Man kan lätteligen tänka sig, hvilken skadlig olikhet som sålunda skulle uppkomma i beväpningen, samt huru pass en så bevärad trupp skulle reda sig mot fienden. Sammaledes var förhållandet med beklädnaden. De flesta hade kommit till mötesplatserna i den tanken, att kronan skulle förse dem med uniformer, och derföre blott medtagit det nödvändigaste. Krigsstyrelsen deremot hade förutsatt, att hvar och en skulle komma fullt utrustad samt derföre blott anordnat ett successift ersättande af de oundvikligaste persedlarne, så snart de egna kläderna blifvit utslitna. Om åtminstone detta skett, kade det varit väl. Men uniformsskrädderiet skulle denna gång blifva källan till mycket elände. Till en början utgick den vigtiga befallningen, att landlvärnisternas egna hattar skulle omstockas och förses med hål för en gul sultan. Vidare förordnades att uniformen skulle blifva ika med infanteriets, . men utan knapphål på kragen. Denova variation befanns dock snart vara för liten, och ett nytt beslut följde, att iandtvärnet skulle förses med rcckar. Medel härtill skulle anskaffas genom en påtvungen beskattning af så kallade frivilliga sammanskott från länen, hvilken likvisst för sent och blott till en högst ringa del kunde uttagas. Under tiden sändes modellen till den olycksaliga rocken flera gånger fram och tillbaka mellan Stockholm och Åland, der konungen på eftersommaren vistades, samt ändrades beständigt. Längre fram inkommo landshöfdingarnes rapporter, att inga frivilliga sammanskott ville inflyta. Krigsstyrelsen måste då slutligen taga saken om hand; munderingstillverkningen kunde likväl icke företagas och fullbordas förrän i November, hvarefter utdelningen skedde i början af December. Men hvar fanns då landtvärnet? En stor del hade redan af brist på kläder under den inträffande kalla årstiden dels intagit sjukhusen, dels redan dött. Med de egna, bristfälliga plaggen, hvilka snart förvandlades ull trasor, hade de flesta under ett halft års tid varit lägrade på blotta marken, kringmarscherat hundratals mil på landsvägarne, eller under regn och storm i veckor, ja månader legat på öppna fartyg, med mera dylikt. Med underhållet var det lika illa bestäldt som med beklädnaden. Den tidens landtvärn-kommissariater äro kända. Födan var oftast af dålig beskaffenhet och otillräcklig. Icke sällan måste truppen i aflägsna byar och torp söka erhålla, hvad som bort finnas på stället. Ännu lefvande personer kunna intyga fall, då befälet till och med bedrog manskapet på den tarfliga aflöning kronan bestod. På flera ställen gick det så långt, att fäderneslandets försvarare under mar scher genom städer och byar måste tigga sitt lifsuppehälle. Hunger, köld och brist på det nödvändigaste föranledde slutligen en smittosam sjukdom, som under det lika hemska som betceknande namnet landtvärnssjukan förskräckligt härjade bland den utskrifna ungdomen samt äfven spridde sig ill den öfriga befolkningen och bortryckte usendetals offer. Till befäl för landtvärnet kommenderades nn del at drabanmkåren, officererne vid delsfanen samt alla i armen qvarstående Oh re. Dessa voro till större delen gubvar elier invalider. Till underbefäl använles, utom några gamia korporaler, nyskavade, för det mesta i yrket alldeles okunuga personer. Instruktionen, ötningen och lisciplinen blef derefter. Efter många veccors exercis hade knappast de första grunterna af krigstjensten blifvit inöfvade. Beälet tog det ej heller så noga; vid Stockrolmsbataljonen erhöll hvem som helst, som