Aftonbladet – 7 oktober 1861, sida 3

deras öfverlagda uppmärksamhet på sig sjelfva, deras omsorg att ej säga eller göra något som skulle kunna tolkas såsom ännu qvarlefvande, förmätna anspråk — anspråk för länge sedan förverkade. Och från denna noga instuderade uppmärksamhet på si sjelfva kom detta tvång, hvilxet man p: ömse sidor förhastadt tolkade såsom ett tecken till förändrade känslor. Fullmånen sken då de båda vännerna redo tillbaka till sjukhuset — den lyste så lugnt, så ljuft, så sorgligt att Paolo tyckte a gråta. Den återförde hans tankar till den natten då Torlonias bal gafs, då Thornton gifvit honom så bittra förtroenden om den qvinna som nu stod för honom såsom den högsta i verlden. De intryck hvilka den unga romaren hemförde från silt besök voro af blandadt slag — saknad och nedslagenhet å ena sidan, obegränsad beundran och sympati å den andra. Paolo. var ej den-men, som kunde andas samma luft som dessa båda älskvärda systrar, utan att föra med sig derifrån något af dess lifvande anda. Väl må du kalla dig den lyckligaste menniska på jorden, utbrast han med hänfövelse; mrs Thornton är en engel och mrs Aveling är så äfven. Nåväl — än Lavinia då? hvad ger du hennt för benämning?4 frågade Mortimer, halti skämtsam, halft orolig. Hon är värd de vänner hon fått — det är allt hvad man kan säga, var Paolos svar. Du ingår således på min mening, att den man är trefaldt lycklig, som vinner ett sådant pris? Utan tvifvel; men det måste vara en djerf man som sträfvar så högt. Jag förstår inte rätt din mening, anmärkte Mortimer. t