Aftonbladet – 7 oktober 1861, sida 3

JAbo och Björneborgs län ett par månader derTefter fann sig föranlåten taga henne i förvar och j förpassa henne tillbaka till Stockholm. Detta skedde vid vinterns inbrott, och hon hade beklagligtvis att uthärda många besvärligheter linnan hoh ankom -: hit, hvilket skedde först i 1 början af Maj månad detta år. Sedan hon väk kommit i ro härstädes, började hon emellertid fundera på något medel, hvarigenom hon skulle kunna förmå vederbörande myndigheter att på samma väg hitförpassa den i Finland qvarblifne älskaren, hvilken Hon strängt misstänkte för att hafva vållat hennes hitförande mot hennes vilja. Till den ändan kom hon i Juli månad in till öfverståthållareembetet med en skrift, hvari hon yrkade, att Norman för bedrägligt förfarande samt förfalskningsbrott måtte varda med tjenliga medel här inställd. Det bedrägliga förfarandet skulle bestå deri, att Norman några år, under löfte om äktenskap, låtit Westling föda och kläda sig, hvarom ön bifogade åtskilliga räkningar å ett sammanräknadt belopp af 16 å 1700 rdr. Äktenskapet blef emellertid aldrig af. Sedan Norman — som hade giltiga skäl attundandraga sig fullbordandet af sitt löfte till Westling, enär han redan var gift, derom dock Westling lefde i en lycklig okunnighet — slutligen begifvit sig till Upsala, dit Westling troget följde honom i den glada förhoppningen att här om någonstädes skulle det ömma bandet dem emellan lagligen tillknytas, gjordes der anstalter för bröllop; men ehuru de försökte sig på mera än ett håll, vägrade dock presterskapet attsammanviga dem. Det lyste emellertid trenne gånger, men härvid stannade det. Ungefär så stodo sakerna, då herrskapet i sällskap flyttade öfver till Finland, der de trodde sig få lyckligen fortsätta bekantskapen. Men, om man får tro vederbörandes i Helsingfors utsago, skall Westling vidblifvit gamla vanor samt fört en i alla afseenden sedeslös lefnad derstädes, och af sådan orsak blef hon anhållen och till hemorten befordrad. Som sagdt är trodde hon att Norman hade sitt finger med i detta spel och hon beslöt att hämnas. — Till förfalskningsbrott förmenade Westling att Norman gjort sig skyldig derigenom att han i Finland företett ett prestbetyg, å hvilket funnits antecknadt till äktenskap ledig, och sådant-kunde naturligtvis Westling icke liva undseende med. Ifrågavarande skrift blef af öfverståthållareembetet öfversänd till vederbörande myndighet i Finland, för den åtgärd den kunde anses förtjena, och denna fann skäligt att med fångskjuts låta hitskicka Norman, som, ehuru långt ifrån väl anskrifven härstädes, dock skall, under den tid af ungefär ett år som han der haft anställning, enligt egen uppgift, såsom skollärare lefvat ett klanderfritt va För några dagar sedan anlände Norman hit och i lördags möttes parterna i poliskammaren. Westling tog emot sin vän med ett småleende, som besannade ordspråket, att gammal kärlek rostar icke. På polismästarens begäran att Westling måtte närmare utveckla sina ansvarspåståenden förklarade hon emellertid, att hon yrkade ingenting. Hon hade vunnit sin önskan. som hon helt öppet tillstod — den att få se Norman hitförd på samma sätt som hon För öfrigt ville hon honom visst intet ondt. Hvad hon uppoffrat för honom kunde han aldrig ersätta henne. Vid sådant förhållande blef Norman ställd å fri fot. Någon afvoghet mot Westling för hvad hon låtit honom vederfaras tillkännagaf han icke. Jemte Westlings ofvananförda angifvelser mot Norman förspordes äfven, att en handlande i Upsala blifvit af denne under vistandet derstädes på bedrägligt sätt bemött, i det Norman tillnarrat sig åtskilliga tyger, dem han tagiti Westlings namn. Härå genmälde nu Norman, att så vore i det närmaste förhållandet, men han hade icke haft något godt häraf. Det ena tygstycket, ämnadt till ett par byxor åt honom, hade mamsell Westling användt till en sommarkappa och i öfrigt visste han icke hvar sakerna tagit vägen. Nu neg emellertid mamsellen och förklarade, att hon alldeles icke ville hafva med den saken att skaffa. Emellertid beslöts, att uti skrifvelse till Upsala infordra målsegarens förklaring, huruvida han å Norman yrkade något ansvar; och härpå beror nu detta måls vidare handläggning. (D. B.) — I Frihetsvännen för sistl. fredag läses: Förlidne lördag instälde sig i poliskammaren en f. d. kronoarbetskarl vid namn Nils Petter Almqvist och begärde blifva häktad, emedan han ej hade något hem.. Detta kunde likväl icke bifallas, utan tillsades han att gå och skaffa sig bostad. Då vaktmästaren vid poliskammaren på eftermiddagen, sedan alla vederbörande aflägsnat sig, gick igenom lokalen för att tillse att den var i ordning och dörrarne stängda, så fann han i kommissariernas rum karlen liggande på golfvet sysselsatt att med en afbruten eldgaftel uppbända en af kommissariernas tillåsta bordslådor. På tillfrågan hvad han företog sig, svarade Almqvist: jag begärde i förmiddags att få komma i häkte, men det ville icke polismästaren bifalla: jag skall likväl visa honom, att det går för sig ändock, Jag. Det lyckades också naturligtvis på detta sätt. — Från polisen i Hamburg har till Köpenhamn ingått underrättelse om att den 22 Sept. åtskilliga vexlar, till belopp af 65,000 mark bko, bortkommit i Hamburg. va ha kort derefter kommit till rätta och blifvit återställda till sina egare. — Torparen Ersson och dess hustru Brita Carin Ersson, å Norrön vid Utön, hade hopsparat en kontant summa af 1100 rdr rmt, hvilka hustrun hade förvarade uti en läst koffert. En vacker dag voro de försvunna. Uti deras tjenst befann sig en dräng vid namn Emanuel Pettersson. Denne misstänktes för stölden. Länsman Norman efterskickades och förhör anställdes med Pettersson. Drängen nekade. Slutligen rymmer han, blir gripen, men rymmer åter och har ännu icke af länsmannen kunnat ertappas. Stölden föröfvades för flera månader sedan. För några veckor sedan vill emellertid händelsen att en bondhustru från Utön å slussen här i staden anträffar drängen Pehr August Pettersson, hvilken rymt från sin tjenst hos torparen Lars Olof Lindqvist å Källvik på Utön. Då denne Pettersson misstänktes att vara delaktig i stölden, emedan han samtidigt med Emanuel Pettersson afvikit. så inlät gumman sig i språk med honom, hvilken hon tydligen igenkände, ehuru den fordne bonddrängen utstyrt sig i röd skjorta och nya sjömanskläder samt redan tagit hyra å ett farSe som: skulle afgå till utrikes ort. Gumman sökte afvakta poliskonstapels ankomst. Petters son anade dock-oråd och skyndade bort unde: löfte att någon stund derefter komma ned till båten. Gumman: anmälde förhållandet å polisvaktkontoret vid Skeppsbron och sednare på dagen lyckades det vollskonstanelt Jacobsson att,