Aftonbladet – 3 oktober 1860, sida 2

torliga på hvarföre det inte för närvarande funnes någon kronprins, och det fastän kunsen var så dugtiger. De ville också gerna ha reda på om dalprinsen vore gift, och när de fingo höra motsatsen, så tyckte de att han också gerna kunde skala, sig hustru och barn som annat folk, för nog häde han så stor lön så han kunde föda dom, kan tänka!, Alla samtal om dessa och liknande ämnen slutade dock alltid med uttalande af den förhoppning att kungen skall komma upp nästa sommar till Mora, och då tar han fäll hustru sin med sig också, så vi få se henne och lilla flickan, för han har ju en tocken. Äovnu sent på qvällen hvimlade hela byn och de närgränsande vägarne af folk, och glada sånger och mycken upprymdhet märktes, men bland allmogen såg man ingen som öfverskridit gränserna för det tillbörliga. Man har på sednare tider anklagat dalkarlen för omåttlighet i förtärande af den inhemska drufvomusten, men om så är, så visste han med riktig takt att på denna dag lägga band på sin böjelse och fira det trebundraåriga minnet med en hofsamhet och en stilla: glädje. fullt värdiga dagens stora betydelse och minnets frejdade föremål. Det säkra är att denna dags fest först sent skall glömmas af alla, som gästat de minnesdigra bygderna, och att minnet af den skail vara en väckelse för männen i Dalom att bevara den trofasthet, den enkelhet i seder, och den kärlek till fäderneslandet och till friheten. som möjliggjort en sådan högtid vid Siljans stränder.