Aftonbladet – 3 oktober 1860, sida 2

kungen gick aderoppe t skoga, 0 Nn gement klAldA PT ar han som en landtmätare, och hoppa öfver ärdsgårdarne gjorde han utan att sätta så mycet som tummen på gärdsgärdsstören en gångl! Dessa och dylika berättelser, som äro gängse land allmogen, hör man utaf alla, och då man änner dalkarlens aktning för det Cugtigan, af vad slag det må vara, kan man lätt göra ig en föreställning om med hvilken otåligwet H. M:t var väntad till den fest, som han ned egen hand illustrerat. Men från denna utflygt återvända vi till esten. Hr Netzel föreslog ytterligare skålar för det xungliga huset, för hertigarne och för stän-, lernas deputerade, de förra skålarne besva-Js ade af H. K. H. hertigen af Östergötland, len sednare af friherre Leijonhufvud. Her-4 igen at Östergötland föreslog skålen för Gustaf Wasas minne, drucken under väldiga hurrarop, för drottnirgarne och för bestyrelsen samt artisterna, som med sina konstverk sirat minnesvården. Sedan alla dessa skålar blifvit druckna och den gladaste sinnesstämning derunder varit rådande bland de talrika gästerna, kom slutligen en skål, som genom sin betydelse för det trehundraåriga minnet och genom den Uustration, som den fick, erhöll och förtjenade oamnet af denna fests glanspunkt. H. K. H. prins Oscar föreslog nemligen ett varmt och välteligt föredrag en skål för Moraqvinnorna, förbindande dermed en skål för den svenska qvinnan i allmänhet, och under det att skålen proponerades delade sig de sammanpackade åhörarne nere vid dörren, och man såg inträda i salen de tio högtidsklädda Morahustrurna, hvilka, som Tomte-Margits värdiga efterkommande och systrar, intogo sin hedersplats uti samlingen. Enoch annan kulla hade också kommit med, och nu var det en verklig glädje att se huru de förtjusta och litet brydda gummorna klingade med hertigarne och drucko det finav vinet till sin modiga och trosna landsmaninnas ära. Blånd dessa representanter af den mogna, rådiga och ärliga dalahustrun befann sig äfven gistgifvaremor från Garsås, den ståtligaste gumman af dem allesammans, som fryntligt leende vexlade handslag och språkade med alla. Äfven Jåsser-Andersdotter, den vackra Kerstin, var wne, och hon hade väl aldrig varit så i smöret som den dagen. Hon fick klinga med prinsarne, och prins August fyllde hennes näsduk med äpplen och vindrufvor och klappade rätt dugtigt om den vackra kullan innan han släppte henne, medan Såsser-Anders sjelf med att leende a tillfredsställd fadersstolthet stod och såg på huru firad hans dotter blef. Under allt detta spelade musikkåren flera glada stycken, deribland också potpourrit urj: Den svaga sidan), och denna musik omvexlade med de glada hurrarop och skrattsalfvor som ljödo utanför fönstren då Nyboms verser i stora bundtar kastades ut till de nedanföre stående, hvilka trängdes som i en myrstack i. för att kunna eröfra sig ett exemplar. Dettal: var en trängsel som man i Stockholm skulle bedt Gud bevara sig för, men här i Dalarne ansåg man den för ingenting, och trängdes lerföre af hjertans lust, utan att ett skrik hördes, eller några olyckshändelser förspordes, Men karlarne hafva också senor och armar af jern och stål, och kullorna äro minsann: icke det ringaste besvärade af nervsvaghet. Sedan kaffet blifvit drucket och cigarrerna tända, aflägsnade sig deras K. Högheter, till afsked helsade af lifliga hurrarop, och den festliga salen utrymdes så småningom af de i dubbelt mått belåtna gästerna. Klockan omkring 3 på eftermiddagen afreste le furstliga personerna till Leksand, och följdes omedelbart af bestytelsen, ständernas de puterade och de flestarandra resande, som kommit för att öfvervara festen. Man må derföre icke tro att det blef folktomt i Mora, — icke ens då, klockan fyra, Siljans sengångare till ångbåt, med musikkåren ombord och en mängd stora kyrkobåtar i släptåg, lade ut från Mora strand för att begifva sig af till Leksand. All allmoge från de föfre socknarne och de flesta Moraboerna stannade qvar fill dagens gudstjenst, och uti den månljusa qvällen utvecklade sig nu en stillare; men icke desto mindre högtidlig folkfest omkring det nyinvigda monumentet. Hela skaror af folk vallfärdade dit ut under eftermiddagen och qvällen för att taga minnesvården och taflorna i betraktande, och den största vördnad och aktning visade sig hos) det. beskådande folket. Unga och gamla, gråhårsmän och ynglingar, gummor och kullor stego ner i den trånga och mörka källaren, der fäderneslandets store befriare en gång dvaldes under ångestfull och orolig väntan, och intressant var att böra de många olikal sägner som omtalades om den flyktade tiden. Så omtalade en gammal gumma från Utmelands by, att Tomte-Mats-Margit, som hon lärer hetat, bade haft en liten kripp den tiden då danskarne letade efter Gustaf, och att dessa hotat att spetsa barnet, om hon icke röjde flyktingen. Men den modiga qvinnan förblef ståndaktig, trots alla hotelser, och när hon visste hocken hon hade nere i källaren, så var fäll inte det så underligt — menade gumman. I dessa enkla ord låg hela förklaringen på den hjeltebragd som här utfördes för trehundra år sedan, och Dalarnes folk har icke så vanslägtats som mången kanske tror, och ännu flera vilja låta påskina. Äfven Garsås-mor träffades på qvällen dernere, och när jag frågade henne, hvad hon fyckte om dagens högtid, så svarade hon: Hå kors! Det var då så fint och så mycke, så en kan inte säjadt, en gång! Men si, det var tråkigt att jag in: råka den som predika i morse, för det var någonting det, och såna ord glömmer en inte i brådkastet I Och sedan gumman, tillika med sina tre döttrar, af hvilka den yngsta, Britta, är en riktig skönhet med devackraste bruna, lifliga ögon, besett tatlorna, så gick hon till afritarnen, som artisterna gemenligen kallas af folket i byarne, och sade att det var fint och dugtigt gjort utaf demo s Hertigarne hade genom sitt vänliga och fiärdfria uppträdande gjort ett godt intryck på den —AO mm ss BB ER RA a rr Mae er. at dt AK RR