Aftonbladet – 24 februari 1860, sida 1

sränd; i C. E. Ambrosianis, N:o 22 Svartmangawan; st af Jakobsgränd; i J. A. Lundvalls vid Fredsgatan; Oxtorget; i J. F. Bromg, N:o 5 Norrlandsgatan; iksmynt raden för fin stil (48 bokstäfvers utrymme). STOCKHOLM den 24 Febr. I sin ifver att hitta på någonting annat än blotta påståenden, för att ge stöd åt den åsigten, att Sverges statsmakter ha rätt till mer verkan vid norska grundlagsförändringar, bh: r man från den agiterande sidan åtskilliga gånger tagit sin tillfykt till norska komiteleda1 möters yttranden, som man velat tolka såsom skulle de, i strid mot hittills gängee praxis, ba erkännt en sådan rätt. Man vände sig först till unionskomitån och menade, att dess yttranden och medgifvanden varit egnade att hålla uppe den nyss: nämnda uppfattningen, men det föll sig icke bättre, än att det vid närmare påseende befanns, att unionskomitns samtliga ledamöter, både svenska och norska, enhälligt samt klart och tydligt uttalat sig emot derna uppfattning. Man har då tegat stilla om den saken och låtsat, som om ingenting i det hänscendet blifvit upplyst. Men man har genast varit färdig att söka något dylikt fynd i norska konstitutionskomitens förhandlingar vid äldre Storthing. Vi böra här i förbigående fästa uppmärksamhet på, att norska Stortbhingets konstitutionsI komiteer icke ha samma vigt och betydelse som. våra konstitutionsutskott; den grundlagstillämpande och dömande myndighet, som i vissa fall tillkommer de sednare, ega de förra alls icke. Det är redan i sig sjelf ganska roligt, att se dylika betänkanden, som dessa komitters, åberopas för grundlagstolkning, då det är en allmän regel, som icke borde vara juristerna på den sidan obekant, att betänkanden ej kunna gälla såsom argumenter i afseende på andra lagars förklaring än dem de angå. Men ännu roligare är det att se så mycken vigt läggas på enstaka yttranden i dessa betänkanden — just af Nya Dagligt Allehanda, s m i afseende på vårt konstitutionsutskotts bestämda utlåtande rörande borgarest;ts talmans propositionsvägran nyligen yttrade att detsamma borde af allt klokt folk ogillas, Men nu faller det sig tillika icke bättre, än att; alldeles liksom i fråga om unionskomiteleda. möternas yttrande, det befinnes, att konstitutionskomiten i samma betänkande, som man åberopat, just uttalat en alldeles motsatt uppfattning mot den man: velat bevisal? I samma betänkande af konstitutionskomiten 1830 rörande någon uppkommen dispyt om det rätta grundlagskonceptet, och der komiten. på ett ställe talar om Grundloven såsom äfven ett unionsdokumentp, yttras längre fram, att riksakten måste anses innehålla en modifikation af grundlagen, för såvidt som derigenem det antal 68 i Grundloven, som äre upptagna i riksakten, äro undantagsa från förändring på det wti H2 G föreskrifaa sätt. v Synpunkten är Klar och hos båda de åberopade komitgerna alldeles densamma, nemligen-att om än till följd af omständigheterna en grundlag tillika haft den: historiska betydelsen att genonv densammaås ömsesidiga antagande af konung och folk möjliggjordes en union, så kan denna dess betydelse; då derorå ingenting särskildt finnes någonstädes stadgadt, upphäfva detta tydliga och från alla sidor Fmedgifna och erkända grundlagsstadgande om sätlet, hvarpå denna grundlag skall förändras. Och detta kan så mycket mindre komma i fråga, som genom ett sirskildt unionsdokument en del af denna grundlags stadganden blifvit särskildt undantagen, för att vara underkastad behandling på annat sätt. Vi finnna i det i dag oss tillkomna n:r af norska Aftenbladet denna sak belyst på följande sätt: Vi förbigå här hvad som skall falla enhvar i ögonen, att sådana tillfälliga yttranden, afgifna utan ringastetanke på att skärskåda de öfverläggningsämnen, med hänseende till hvilka de nu framhållas, icke i något hänseende förtjena att tilläggas någon vigt såsom ett historiskt argument; vi förbigå äfven den föröfrigt nära liggande betraktelsen, att de här anförda yttranden, såväl som andra dylika, af unionskomiten, hvilka man åberopat, tillhöra en tid, då åsigterna angående dessa ärender voro föga skärskådade och följaktligen tillika långt ifrån klart utredda. Men hvad som under alla omständigheter gör dem fullkomligt obrukbara såsom vapen; antingen för eller mot, är att de; om man ville taga dem som utgångspunkter, skulle komma att bevisa alldeles för mycket. Så vidt den teori, som derpå skulle byggas, vore den rätta, måste . den nemligen leda dertill, au ala förändringar of Grundloven, 8om af de norska statsmakterna blifvit företagna sedan 1515, hafva innefattat lika många öfverträdklser af uniongvilkoren. Ingen bar föröfrigt nekat, att Grund!oven, i en viss mening, kan räknas till unionsdokumenterna. För att bestrida detta måste man tillika neka, att det existerade någon förening mellan Norge och Sverge från den 4 November 1814 till riksaktens datum den 6 Augusti 1815. Hvad man deremot påstår är, att -unionsvilkoren — i afsigt att förändra dem från ensidiga, af Norges Storthing och Norges konung widtagna beslut, till bindande öfverenskommelse — år 1815 öfverfördes till AA RK le hjerta, hon så högt älskade, och bon beslöt, att sträfva så mycket hon kunde, för att lätta hans börda och beständigt kunna dölja det