Aftonbladet – 24 februari 1860, sida 1

bjerta, .hon så högt älskade, och hon beslöt, att sträfva så mycket hon kunde, för att lätta bans börda och beständigt kunna dölja det hon hört... Men nu tänker hon. — 0, min älskade! huru du måste hafva lidito — och han: böjde i detsamma sitt hufvud mot hennes axel och — gret tårar så bittra, som blott mannen kan gråta. Gud vare lofvad utbrast han slutligen. Du vet allt och drar dig ej förskräckt undan från. mig. Hvilken: eländig och ömklig usling jag varit. Lidit? Ja — lidit nog för att blifva vansinnig, och om jag, blott varit modig, kunde jag för längesedan besparat mig hela detta långa års hdande och själsqval. Men det är rättvist, att jag skulle straffas. Och du visste det redan innan vi voro gifta, då du ännu kunnat draga dig tillbaka! Det kunde jag, icke. Du skulle ej brutit din förbindelse med. mig: under enahanda omständigheter, — Skulle du det, om förhållaniet varit omvändt? Jag vet ioke — känske jag gjort det, ty jag är ej så ädel. så god och så stark som du, min Margaretha. Huru skulle jag kunna vara. det? Låt mig nu berätta dig mera, Vi vandrade omkring, min mor och jag, inners igt tacksamma: öfver, att Vårt naran var ett så vanligt namn, men, vid minsta hänsyftning rskräckta på ett sätt, hvarom ingen kan vöra sig ett begrepp, utom den, som burit inom sig medvetandet om ett sår af sådan art. Att bo i den stad, der rätegången bhållits, var tortyr. En handelsstad var pära på lika svår för oss, Min fader var son till en värdig prestman, välkänd af sina embetsbröder; hvarje större stad måste undvikas, ty der voro vi säkra på, att alla omständigheter vid pastorns i S:t Botolph sons deportation skulle vara noga kända. Och likväl — jag skulle uppfostras, och vi måste derföre bo