ett särskitdt dokument, riksakten, och att denna på ett uttömmande sätt har upptagit allt det af Norge: Grundlov, som man ville hafva tillagt kontraktsnatur, och undantaget från ensidig be andling eller förändringar. Och den logik, som leder till detta resultat, är ovederläggelig; det låter sig icke göra, att hvarken i saken sjelf, eller i historiska data, finna en fFörklaringsgrund till att riksakten, den högtidliga och efter de sorgfälligaste öfverläggningar afslutade öfverenskommelsen mellan länderna, skulle upptaga några af vilkoren, men utesluta andra samt öfverlemna dessas tillvaro och omfång åt tolkningskonstens afgörande af hvad den norska Grundloven -möjligen kan innehålla af denna natur. Riksakten skulle i sådant fall erkännas vara den mest motsägande och raeningslösa statsakt, som någonsin blifvit affattad. De af Posttidningen gjorda citater äro emellertid obrukbara, icke blott på ofvannämnda allmänna skäl, utan tillika derföre, att de till en del uttryckligen vederläggas i sjelfva de dokumenter, hvarifrån de äro hemtade. Komiten af 1830 kommer nemligen till det resultat, att det af Stortbingets samtliga medlemmar och till JVorges konung såsom sådan öfverlemnade exemplar, som icke innehåller något godkännande från de svenska kommissarierna, skall erkännas såsom mnormalexemplaret af Grundloven, efter hvilket alla möjliga uppkommande frågor, då tvifvel uppstår, böra afgöras,, dock icke såsom unionsdokument. I det komiten derefter tälar om nödvändigheten af att utgifva riksakten i samband med Grundloven, yttrar den följande: Denna riksakten) utgör således en bilaga till Grundloven — — och måste derjemte unses innehålla en modifikation deraf, för såvidt som derigenom det antal paragrafer i Grundloven, hvilka blifvit upptagna i riksakten, äro undantagne från förändringar på det i 112 bestämda sätt, eller utan de svenska ständernas samtycken. Man har alltså bär det bestämdaste uttalande om, att allt, som icke var upptaget i riksakten, ansågs ligga utanför unionen och uteslutande öfverlemnadt till de norska statsmakternas befogenhet. Det är följaktligen så långt ifrån, att den af Nordström och sednare af ekonomiutskottets afdelning upptagna teorien kan finna något stöd inämnde komitebetänkande, att den tvärtom deruti möter den skarpaste protest. Som man finner, hafva dessa meningsyttringar en helt annan tillämpning på förevarande sak, än de lösryckta yttranden. som vi förmoda att Posttidningen syftat på; och så tillvida förtjenar det att läggas vigt på, som betänkandet sannolikt är författad utaf en af hufvudmännen vid föreningens stiftelse samt unionens beständigt varme vän och målsman — af grefve Wedel-Jarlsberg