Aftonbladet – 24 februari 1860, sida 1

tid förälskade sig i hvarandra, just på samma lömma, men kanske dåraktiga vis som; du och jag gjorde, du minns. Nåväl, flickan vistades hos sina slägtingar, men den unge mannen var långt borta från sin slägt, om han verkligen hade någon i lifvet; Och den unga flick in höll så grufligt mycket af honom för hans egen skull, att det ibland. föreföll henne, som om hon gladde sig öfver att han ingen hade, som brydde: sig om honom, utom hon allena. Hennes vänner: tyckte ej så mycket rom honom, som bon gjorde. Kanske de voro klokt, allvarsamt och lugnt folk, och hon var, förmodar jag, mycket dåraktig.. Och de ville alls: icke, att hon skulle. gifta sig med den unge mannen ; men det var-ju orätt af dem; ty de hade ej någotattinvända emot honom: Men ungefär en vecka före bröllopet trodde de sig hafva funnit något — min dyre älskade, tag ej bort din hand.; Hörmig: blott, och darra: ej så! — Hennes tant kom till henne koch sade: Barny du måste öfvergifva din fästman. Hans far blef frestad och syndade, och om han nu lefver, lefver han som en dömd och fängslad förbrytare. Detta giftermål kan icke ega rum Men flickan reste sig och sade: Om han har haft en så stor sorg och nesa, behöfver han sannerligen desto mer all min kärlek; Jag vill derföre ej öf: vergifva honom, ej försaka honom, utan änpu högre älska honom. Men dig, älskade tant, ålägger jag — så visst du i en annan, verld hoppas få en evig. välsignelse för det du sjelf gjort det du ville andra skulle göra dig —, att du aldrig omtalar detta för någon. Och jag tror verkligen att den unga flickan på ett eller annat underligt sätt bevekte sin tant till tystnad. Men då den unga flickan blifvit ensam, gret hon länge och mycket bittert vid tanken på hvilken skugga som hvilade öfver dens