Aftonbladet – 16 februari 1860, sida 3

uppgliva de resultlater 1 atseende på landets Svala. hvartil finanskomiten kommit. Emellertid vore nu e mera värdt att orda om lånet på 35 millioner. En värd ledamot har till stöd för den åsigten, att det ej möter något hinder att låna mindre summor svid behof, anfört det ficklån, som norrmännen erhöllo i nödens stund; men han har glömt att säga hvad detta lån kostade. Jag tror att det var temligen dyrt, och vårt eget bedröfligå 12-millioners-lån, hvad kostade ej detta i behofvets stund? Jo så mycket, att statsmakterna måste eludera gällande lag och författningar om sex procents ränta och blifva ockrare. Jag tycker att detta är en nog bedröflig histo ria, som talar mot smålåns upptagande vid förefallande behof, hvilket man dock avser vara så förträffligt. Hvad det inhemska fondsystemet angäl kunna vi ej använda dess obligationer i en kriti tid. De duga då till platt intet, ty vårt mynt är dt och mottages ej på den utländska penningemarknaden. Deremot kunna våra obligationer i utländskt mynt, som äro väl krediterade, realiseras, eller om man ej vill sälja dem, om kursen är låg och tryckt, ställas som hypoteker; med ett örd användas när som helst, då behofvet så fordrar. Tal. yttrade att hav skulle vilja stafva ordet f-o-n-d, såsom det läses på svenskt vis, med f-å-n-gsystem, som tyckes vara exakt med hänseende till det inhemska, och yrkade, såsom klokt, nyttigt och förståndigt, att 25 millioner skulle upptagas i utländskt mynt. För öfrigt kunde man ju tillåta riksgäldskontoret att derjemte vid sidan häraf fnaskac: medj det inhemska fondeller fångsystem,, som vissa Personer anse så förträffligt. N Hr Björck upptog till besvarande de af föregående talare gjorda anmärkningar samt sökte ådagalägga möjligheten af, att en inhemsk upplåning ganska väl kunde bredvid en utländsk ega bestånd, utan att deraf så stora vådor för den sednare skulle uppstå, som man syntes bqfara, och att för statsmakterna funnes flera möjligheter att understödja ett inhemskt fondsystem. Hr Wallenberg hade bestridt att behöfliga kapitaler funnos inom landet, som kunde undvaras för nya företag. Hr Björck åter ansåg att sådana verkligen funnes. För öfrigt hade tal. aldrig påstått, att det inhemska lånets upptagande skulle ega rum samtidigt med det utländska. Man kunde ju dröja med det förra, tills alla detaljer och negociationer med hänseende till det senare voro afslutade. Dessutom kunde ju -det inhemska lånet blifva perpetuelt, åtminstone så länge som staten behöfde fortfarande upptaga utländska lån. Talaren yrkade bifall till utskottets betänkande och afstod från sin på förmiddagen gjorda hemställan om äterremiss. Hr Palander förklarade, att ban helst önskat understödja vice talmannens förslag om 35 millioner, men då detta förslag nu saknade alla utsigter att gå igenom, så biträdde han deras mening, som yrkat upptagandet af 25 millioner i utländskt myn, samt uillstyrkte derjemte, att rikets ständers riksgäldskonor skulle erhålla uppdrag att söka åvägabringa ett inhemskt fondsystem. . Hr Gråå tillkännagaf sin åsigt vara, att det i kongl, propositionen föreslagna lån å 20 millioner mätte höjas till 25. i Hr Lallerstedt tillkännagaf sin tillfredsställelse öfver den förändring, som syntes hafva försiggått i allmänna opinionen, hvilket hade visat sig såväl vid de gemensamma öfverläggningarna i lånefrågan som under dess behandling i stånven. Icke ett ord hade blifvit yttradt hvarken om landets ekonomiska ruin eller riksbankrutter. Man hade kommit till insigt om sina öfverdrifter, och detta var högligen glädjande. Ehuru det knappast skulle beböfvas att tilllägga något till det, som blifvit yttradt mot ett iohemskt fondsystem, så ansåg hr Lallerstedt sig dock uppmanad dertill, emedan han ansåg ett försök dermed, i hvilken form det än skedde, rentaf vådligt. Talaren visade, att om köpare och säljare icke finnas, och en viss jemnvigt råder emellan utbjudande och efterfrågan, kunde ej heller någon fondmarknad uppstå. Hvarföre lånade man? Ej derföre, att det skäalle vara alldeles omöjligt för Sverge att med egna kupitaler bygga jernvägar, utan derföre att de kapiwaler, som finnas, mer än väl behöfvas för de företag, som redan äro påbörjade, och ej böra dragas ifrån dem samt deras fortsättande derigenom omöjliggöras. På uppmaning af en föregående talare, churu ej detta direkt berörde frågan, meddelade hr Lallerstedt några resultater, som kunde dragas ur de till finanskomiten inkomna uppgifter angående tandets nationalförmögenhet, dess utländska skuld, jordoch fastighetsvärde, den ökade exporten, den utveckling i industrielt. häseende, som under den sevaste tiden egt rum, ue beiydliga summor. som blif. vit nedlagda på städernas ombyggande, jordbrukets framsteg. Talaren uttryckte den mening, att Sverses nationalförmögenhet icke kunde upptagas till nåre än 4000 millioner, och då borde icke en uttländsk skuld af omkring 100 millioner Vara så oro. ande. Talaren instämde i deras mening, som yrkat på 25 milloner, men skulle dock helst önskat, att länet nu upptagits så stort, att man kunnat undvika något nytt vid en kommande riksdag: Herr Hierta ville vist ieke bestrida de ganska vackra esultat, hvartill finanskomiten kommit, men hyste en viss betänklighet vid sädana cblomstermålnicgar, åsom exempel på, till huru olika resultater man kan komma vid dylika beräkningar i allmänhet, androg talaren, att efter en vanlig uppskattningsgrund, då Sverge eger 60,060 mantal och hvarje mantal anses värdt 13,000 riksdaler. så blifver jordvärdet endast 900 millioner, icke inemot 2000, såsom hr I. uppgif. vit. Talaen gjorde äfven åtskill ga andra jemförelser för att visa, huru osäkra sifferuppgifter i allmänhet äro, samt att det föga betyder, om man nedlagt stora kapitaler på hvad man anser Vara produktiva företag. Hufvudfrågan är, huru och om dessa företag bära sig och gifva den afkästning, att man deraf kan påräkna någon ränta. Att detta i många fall icke varit händelsen, styrkte herr Hierta genom anförda exempel. I öfrigt ansåg talaren, att man ej borde hafva bestämt lånesumman, förr än man afgjort, huru mycket och hvarest man skulle bygga. Delade för öfrigt de åsigter, som herr Björck uttalat för antagande af utskottets betänkande. Herr Rydin uppläste några utdrag ur ett statistiskt arbete, viljande härmed vederlägga åtskilliga af herr Lallerstedt lemnade uppgifter om statsskuld och nationalförmö-.genhet. Hr Swariz bemötte den åsigt, som yttrats, att man ej borde bestämma lånet förrän man bestämt jernvägssträckningarne och huru mycket som skulle byggas; fruktade att riksgäldsafdelningen hade för afsigt att inskränka jernvägsbyggnaderna, och yrkade upptagande af 25 millioner i utländskt mynt. Hr Ridderstad förenade sig med hre Björck och Ijerta, förklarande, att han ansåg hr Schwans förslag oklart och mörkt. Hr Wailenberg beklagade, att det syntes så för hr Ridderstad, bestridde fortfarande det inhemska fondsystemets införande, innan man derför kunde påräkna en inhemsk marknad och ansåg i högsta grad olämpligt, att upder närvarande förbållanden genom några ätgöranden söka framtvinga ett dylikt system; yrkade på 25 millioner, men afstod från sin gjorda iramställning om återremiss. Hr Lallerstedt upprepade; hvad hän förut yttrat, att större delen af de uppgifna siffrorna vore officiella, men att de af talaren gjorda kombinationer afiq desamma tillhörde honom. Tgltaren hade uppgifvit;: att den svenska jorden icke vore intecknad: till högre belopp: än en-sjeitedel af värdet; och då den summa, som i verkligheten belastade jorden, utgjorde omkring 300 millioner, följde deraf, att han antagit jordvärdet till 1800 millioner. Talaren kunde ieke säga vid :vilken summa komiten skulle stanna, men anså villräckliga bevis kunna anföras till stöd för det at honom antagna jordvärde. Vid anställd votering comrada den mening, som