mängd af lärans hufvudsannirgar, hvilka — ins. har skäl: frukta det — mången ri s man icke med handen på bjortat skulle I förklara sig fast och stadigt tro7. Må icke flera än en riksdagsman betvifla, att Parfsynden? är sannerligha synd, som ock nu fördömer och tilfoghar allom them en ewi dödh, som ieke warda på nytt födde, genon Dopet och then helgha Anda??f) Månn: hvarje riksdagsman fast och stadigt tror? att menniskan warder rettfärdigh uthan av förtjenst för Christi skuld genom Troona, hon troor sigh warda taghen til nådhe, synderna warda henne förlåme för Christi skyllan skuld, hvilken medh: sin dödb haffver tyllest gjordt och: betalat för wåra synder? ? 4; Om nu sådana hufvuddogmer — och fler: skulle lätt kunna urAugsburgiska BekännelSsen anföras — icke fast och stadigt tros a! sjelfva lagstiftarne, som best straffpåföljderna för andra, hvåarföre skola dess: då straffas? Arv icke skrymteriet, vare sig met ord elter handlingar, t. exs otroendes nattvardsgång, det vidrigaste, öfver hvilket Frälsaren ropar ve! då han deremot vänligt umgå: med publikaner och syndare? Ja, om det skulle visa sig att, -under den tid, då renlärigheten var modern och -yrkader vid hofvet lika varmt;som vid domkapitlen, hög;sta maktens innehafvare likväl voro bekajade med grofirrlära; hvad skall man då säga om ver: kanaf de stränga förbuden? Ett enda exempe! må väl vara tillåtet .såsom bevis huru groft högsta maktens innehafvare kunde. yttra si i symbolikens-gyllene tidehvarf; och derför varder ur kyrkolagskomitens officiella, åå 1843 tryckta, samling af gällande stad den här intaget följande korta Transurt a! Kongl. R. Rådets bref till Consistorium i Upsal: d. 24-Maji1701) : —— Och alldenstund Wij af Kongl. Maj:t till. Justitiensadministrerand: Förordnade Råd: finne detta vara mycket st bahrt, ländande ieke allenast till föracht ia! en laglig kyrckiodisciplin, uthan och till Församlingensa förargelse och at dermed förtörn: Gud i stället han genom: bothfärdigheet oci dhe dertil -tienande åthäfvor skulle försonas och beweekas till nåder;Altsså hafwe Wij iö? rättwijst pröfvaty — — —, Hvem har hört er krassare och vidskepligare gerningsläral i Kunde deta-ske den tid, hvar man vill -ansesrenlärig, förundrar man sig mindre at Gustaf III, eburu summus episcepus för der svenska s.ck, kyrkan, har i sitt reskript til hofoch öfverrätterna af den 11 Febr. 1780 yttrat: Wi jemväl tillika funnit ej allenaåst owedersägeligen och i Kyrkolagen uttryckelisgenbutstakadt, thet icke hågon kan komme till ätnjutande: af salighetsmedlen:A), innan ther försty-genom skrift och aflösning blifvit försont: med. .Gud, och fått. sina synder förlåtna 7) utan oc... att-eny —-—-— Med en dylik villf varden är ett försoningsmedel staf IV Adolf och hans rå häftade, då de godkände 12 mova. 143 pn afi Kongl. förklar. d. 23 Mars 1807, enär i det nom. står: ——-—— Och ehuru han. genen Nattrardens åtnjutande sökt försona sig met Gud, så att kyrkoplikten i sådant afseende: ej mera eger rum, —— — Ins.tvillZej för: öka, men han vet skulle: vara lätt, att äfven our sednare regerivgsbandlingar ) framdraga stycken, son temligen klart ådagalägga, att. handlipgarne: författare varit behäftade med pelagianska och minst. sagdt, semipelagianska villfarelser. T Då således svenska s. k. kyrkans hözstr episkopala makt ,offentligen förkunnar, irrläror; bvarföre skola vederbörande tiilstyrk: denna -makts nuvarande innehafvare, at I egenskap, af ver!dslig regent föreslå en lag. enligtthvilken dessshögal företrädare och, i en hastig vVärdning (genom ettursäktligt förbiseende af -dem,; som ickeväro teologer), äfven regenten sjelf kunde komma att framstå såsom er förErytare? Bort derfi med hvarje Jlagför slag, hvilket såsom brottsligt stämplar det öppna eller offentliga tillkär de, shvilket ik sker iond afsigt eller ; förledander!k) Bort med! sådana, lagfö äfven derföre att, om de blifva antagne, do aldrig kunn: verka till det syftade målet! Ina har ofvan visat, att den rena lärans högste j Hiske beskyddare framkomrnit med irr och insändaren frågar : hvarje nå: got teologiskt. bildad äldre man, om icke. oaktadt alla, stränga förbud, neologiens, ju äfven den gröfre rationalismens väådliga irrläror ljudit från våra predikstolar. Åtminstone kan insändaren intyga, att han hört ej blött en äldre prest i Östergötland. predika buru menniskan på sotsängen bade ett. enda stort behof, som han sade vara medmenniskors aktning, hvilket ock tycktes utgöra hufvudämnet för predikan, utan ock en välment och helig man, som nu.år herc från predikstolen i sjelfva sstif i närvaro af bland teolögiska fakultete främsta ledamöfer, framkomma med uppenbar papistisk gerningslära. Om nu härtilj kommer. att filosofie professorer -med hegelianska och panth gtiska wsystemer! från sina bk kristend menhs, attiicke Bäga all egentlig rc gions, grund och Bbötten, samt offentliger förkunnat de gröfsta irrläror, som kunna uttalas, och än mer, com sådant är nödvändig! för tidehvarfvets: vetenskapliga odling, ja on ieke ens kyrkohistoria öch-symboliki kunnt ras, utan att irrläror, stridande mot den rena evangeliska, offentligen förkunnas; — är det.då rimligt, att antaga ett lagförslag. som gör: ett sådant förkunnande straftbart. äfven der det icke sker till annans förledande?: Men: filosofen och moralisten, om: han är detvafosjäl och bjerta, måste från ee ir de ? f) 2 art. Augsb. Bekännelsen. 2 4 art. LC. A k) Äro ej dopet och Guds orå äfven salighetsmedel? i) Jfr ofvanciterade 4 art. i Augsb. Bekän. k) Då man i så många andra ämnen och föremål för mönsklig kunskap, eger rätt sina tanka kungöran,