Aftonbladet – 23 januari 1860, sida 3

att han Öppet sade sig föredraga de förre framför de sednare. Och i sjelfva verket, om man noga betraktar mängden af det vetande en skärgårdsofficer bör hafva, kan intet tvifvel uppstå om nödvändigheten af den påyrkade åtgärden. Hvad först de taktiska kunskaperna beträffar, i hvilka han redan i de lägre graderna bör vara hemma, så äro dessa större än man vanligtvis brukar fordra af en subaltern vid armån. En skärgårdsofficer måste först och främst vara en god artillerist, emedan skärgårdsstriderna numera företrädesvis äro artil!eristrider, och detta icke allenast till sjös, utan äfven till lands. Han måste för detanIra vara god infanterist, isynnerhet hafva en noggrann kännedom i tiraljörstriden, och detta smedan landets egande vanligtvis afgör skär. gärdsstriden. — Redan dessa båda bildningsgrenar har man i armen längesedan åtskilt. Vidare måste ban, kanhända mera än någon snnan, bafva ett godt lokalsinne och en uppöfvad förmåga att bedöma den invecklade blandning af land och vatten, som kallas skärgärdsterräng. Slutligen måste han af sjömannoen hafva så mycket som erfordras till kanonslupens manövrerande under olika omständigheter, både under segling och rodd. Lägger man härtill den kännedom, som är nödi för fartygens utrustning, broslagning —skärgårdsfartyg samt uti befästningskonsten, oftast i en terräng, som erbjuder få eller inga materialier till arbetens uppförande, så finna i, att skärgårdsofficerarens vetande redan i de lägre graderna är af ett omfång, som icke kan förvärfvas utan långvariga bemödanden. Men stigom vidare till de högre graderna, hvarest strategiska kunskaper äro af nöden, 1. ex. till bataljonschefen, från och med hvilken grad man kan anse att sjelfständigt befäl kommer i fråga. Denne måste hafva en fullkomlig insigt uti betydelsen af hvarje-armers i relse, för att deraf draga de nödvändiga slutsatserna för eget vapens användande, hvilket, såsom vi veta, består uti en beständig xelverkan med armen. Stärgårdsflottan är ctessutom icke sällan så till vida sjelfständig, seit den har sin egen operationslinie och sin egen operationsbas, med kvilken den måste stå uti en ständig förbindelse, och det blir då ofta för skärgårdsbefölhafvaren stora svårigheter underkastadt at förena fordringarne uti Jetta hänseende med skyldi, beterna emot armåen. Opererar han dertill uti en skärgård, om angränsar till den fiendtliga linieflottans område, hvilket för honom är farligare än landet, så uppstår en ännu större förveckling i hans stråtegiska förbållanden. Skärgårdsbefulhafvaren måste således nästan i allo vara en general för sig och hafva en så mycket större insigt uti sakernas läge vid hvarje särkildt tillfälle, som man sällan kan begära att armåns befälbafvare, under hvilken han lyder, skall ega det vetande, som erfordras för att bedöma naturen af skärgårdsflottans medverkan. Af det ofvanstående torde man lätteligen fiona, att det kunskapsmått, som är nödvänligt för en skärgårdsofficer, såvida han på ett värdigt sätt skall fylla sin plats, är af en sådan utsträckning, att det icke utan långvariga, både praktiska och teoretiska studier kan forvärfvas. — Och likväl fordrar man af nutidens sjöoffieerare, att de till detta vidsträckta vetande skola lägga en fullkomlig kännedom sitt eget farliga och svårlärda yrkes alla zrenar. Då de alltid måste anse det sednare såsom hufvudsaken, i anseende till den långvariga praktiska erfarenhet som erfordras till dess inlärande; och då de dertill städse-blifva mwvanda att anse skärgårdsflottans rol såsom underordnad, så är det tydligt att de till större delen skola missvårda kännedomen om dess användande, såsom det mindre väsendtli a. Om det äfven lyckas för en och annan, med särdeles godt hufvud begåfvad officer, att genom trägna studier förvärfva det vidsträckta teoretiska vetandet i de båda yrkenas alla enar, så tro vi dock, att en god praktisk innedom i dem båda gemensamt svårligen worde finnas hos en sådan, mycket mindre hos vängden med vanlig förmåga. Det är således vår fasta och, såsom vi åga hoppas, på fullgiltiga skäl grundade öfvertygelse, att skärgårdsflottan, såvida den ett kommande krig skall erhålla den .rukbarbet, som man af densamma med og kan fordra, bör återfå en egen officersår, hvars medlemmar blott behöfva sysseltta sig med sitt eget yrkes i sanning icke nga vetande. Vi tro äfven att detta skulle ara en stor fördel för de egentliga sjöoffice:ne, bvilka då odeladt kunde rikta sin uppvirksamhet på sjömansyrket.. Så långt författaren. (Slutet följer.) Om bankens konsolidering.