Aftonbladet – 23 januari 1860, sida 3

Jag vill ej uppehälla mig vid att här framställa den långvariga kedja af hvarjehanda inflytelser, hvarigenom konung Carl XIV slutligen föranleddes till denna åtgird, fastän talrika och frågan i hög grad belysande materialier härtill icke saknas. Det må vara nog att erinra derom, att den motvilja, som örlogsflottans anhängare hyst för skärgårdsflottan, efterhand till icke ringa grad gjort sig gällande hos regeringen. I stället för att vaka öfver båda vapnens ändamålsenliga utveckling, har, isynnerhet under det sista årtiondet, för skärgårdsflottan visat sig en liknöjdhet, hvilken varitii högsta grad skadlig. Detta bar skett, icke allenast i afseende på materielen, utan äfven på personalen. I hvad mån vill jag nu söka i korthet visa. En stor del af materielen förskrifver sig från år 1808, är således öfver ett halft sekel gammal och kan, enligt kompetenta personers utsago, anses nära oduglig för krigsbruk, fastän den ännu skyldrar i rullorna; somliga fartyg förskrifva sig till och med från år 1790. Mellan åren 1820 och 1830 har man nybyggt 13 kanonjollar, mellan 1830 och 1840 3 kanonslupar och 49 jollar, men mellan åren 1840 och 1850 blott 27 slupar och 2 jollar. Såsom full. brukbara vågade grefve von Platen sistnämnde år blott antaga 54 slupar och 96 jollar, utom några få andra fartyg af diverse slag. Sedan dess hafva blott 10 slupar blifvit byggda, hvaraf de sista år 1855 och hvilka möjligen kunna anses ersätta dem, som under tiden afgått; jollarne deremot hafva sannolikt till en betydlig del blifvit oanvändbara i krig. — En väsentligt bidragande orsak till skärgårdsflottans hastiga sammansmältande säges vara det mindre lämpliga sätt, på hvilket fartygen förvaras och hvarigenom många tagit röta förr än annars brukligt varit. Vid ett annat tillfälle skall jag närmare redogöra för skälet till denna uppgift. Fullföljes emellertid detta system ytterligare, så torde man en gång få tala om svenska skärgårdsflottan såsom något, som hafver varit, men nu har farit. Jag vet knappt om till skärgårdsflottan skall kunna räknas de s. k. kanonångsluparne, af bvilka 2 voro färdiga vid föregående riksdag, då äfven anslag till 6 nya af ständerna beviljades, hvaraf dock ingen ännu är färdig. Likväl begäres nu anslag till ytterligare 4. MånIgen påstår, att dessa fartyg vida mera äro byggda för örlogsflottans räkning än för skärJT gårdsflottans, fastän man tillsvidare låter dem räknas ibland den sednares materiel. Äfven skola de vara mindre lämpliga för skärgårdskriget, såsom både för stora och för djupgående. Slutligen lärer deras konstruktion, jernspant med träbordläggning, i England redan vara utdömd, såsom otjenlig för krigsbruk, samt äfven här i Sverge af en komite ogillad; likväl tyckes man fortfara att vidblifva lensamma. En materiel skulle dock, om förändrade åsigter lyckas göra sig gällande, möjligtvis kunna nybildas, fastän då alltid med en ofantlig utgift på en gång; men hvartill tjenar en materiel, om den saknar ett befäl, som på ett ändamålsenligt sätt kan begagna sig af, som älskar, vårdar och vinnlägger sig om densamma? Detta synes tyvärr ej vara fallet. Till följd af den likgiltighet, som regeringen, efter grefve von Platens afgång, visat för skärgårdsvapnets inre utveckling, hafva äfven de flesta af flottans officerare låtit föranleda sig att, jemförelsevis till örlogsvapne, åsidosätta detsamma och att föga tänka sig in uti skärsårdskrigets egendomliga natur, dess sammanhang med landtkriget, fartygens deraf följande egna konstruktion och ötningarnes särskilda beskaftenbet. Blott på de sist församlade stäniernas uttryckliga önskan har man beqvämt sig att uppgöra förslag till en tidsenligare kontruktion för roddfartygen. Af missförstådt ait för sjömansyrket och måhända af lojalitet tör regeringens förmodade mening, föranledes mången att fälla hårda och orättvisa omdönen om skärgårdsflottan. Det går till och med så långt, att de flesta anse för en plåga, ett lags syndastraff, att blifva kommenderade till jenstgöring vid densamma, enligt hvad man tundom har tillfälle att erfara. Och regerinsen har åtminstone ej motverkat denna tendens, ;å den, om ej rent af tillbakasatt de personer, vilka äro kinda såsom skärgårdsflottans väner, åtmi..stone, efter hvad det tyckes, ignorerat eras mening i afseende på sjöförsvarets angeigenheter. Dock, dessa vänner äro numera sanska få! Oberäknadt några veteraner, som n gång sett hvad skärgårdsvapnet kunnat utätta samt derföre älska det, torde nu knappt unna uppletas tio i tjenst varande officerare, om verkligen intressera sig för vapnet och sänna dess krigssätt. Enda medlet att förekomma ett vapens un!ergång, som är så nödvändigt för Sverges örsvar, synes derföre vara, att detsamma eråller en egen oficerskår. Må det tillåtas, att såsom ytterligare skäl för denna fordran, ur specielt militärisk synpunkt, anföra ett utdrag ir ett krigsvetenskapligt arbete: Studier öfer svenska skärgårdsflottans historia, krigssätt ch användande vid Sverges försvar: Till stöd bärför,, säges det, kunna vi svårligen framdraga några bättre skäl än dem åra förfäder redan för hundrade år sedan nfört. Hufvudorsaken, hvarföre man skilde alerflottan från linieflottan år 1756, var den: att man hoppades vinna större fördelar för jet allmänna, då officerarne ej flyttades från let ena stället till det andra; och då de ej sehöfde vara kunniga i så många brancher. kunde de också blifva fullkomligare i sitt yrke För att ej dessa skäl äfven nu skulle qvarstå uti deras fulla gällande kraft, måste bafva inträffat, ettdera att nutidens sjöofficerare äro vida mera begåfvade än de för hundrade år sedan, eller cck att sjökrigsvetenskapen sedan dess blifvit vida lättare än förut. Äfven med fara att begå en oartighet mot hrr sjöofficerare, kunna vi ej gerna antaga det förra och ännu mindre det sednare, såvida man ej vill påstå attsjökrigsvetenskapen