Aftonbladet – 10 januari 1860, sida 3

en juridisk omöjlig! gavarande ledamöterna. Erkände dock den varma fosterlandskärlek, som dikterat hr Bomans motion, och blundade icke för de betänkliga missförhållanden, som motionären -genom den velat undanrödja, hvarföre det ock fägnade talaren att ha hört hr Björck förbinda sig att framlägga ett förslag om valkorporationeras utvidgning på sådant sätt, att de påpekade vådorna blefve undanröjda. Hr Sundblad ansåg att då nu riksdagen foftgått . I nära 3:ne månaders tid, vore en sådan pröfning soni denna mindre välbetänkt, och han förenade sig der före med vice talmannen i den-anhållan, att hr Boman ville återtaga sin motion. I öfrigt instämde han med hr Gråå. Hr Billström ansåg anledning visserligen kunna hemtas af grundlagen för den uttalade åsigten ati de nu å bane bragta anmärkningarne hade bördt vid riksdagens början framställas, men då någon: preskriptionstid ej funnes uttryckligen: föreskrifven, måste ståndet anses oförhindradt att i ämnet; besluta. Vidare hade invändts, att 4S 90 och 104 R.F. skulle utgöra hinder för utöfningen af ståndets pröfningsrätt med afseende på anmärkningen mot hr Wallenberg, hvilken blifvit af högsta domstolen underkänd; men talaren ville erinra; att 90 endast afsåge enskilda rättstvister och hade tillkommit med anledning af ständernas tillgöranden under frihetstiden, då de till pröfning upptogo enskilda rättstvister, som af domstolarne blifvit afgjorda; men debna gjorde ingen inskränkning i den pröfningsrätt i afseende på allmänna frågor; hvilken i 4 21 R. O. blifvit stånden tillerkänd. 4 104 anginge åter endast och allenast opinionsnämnden. Då således ingendera af dessa g: vore tillämplig, vore ståndet fullkomligt oförhindradt att upptaga och pröfva de gjorda anmärkningarne: Hvad sjelfva saken anginge, så hade redan blifvit så fullständigt ådagalagdt, att så stora olikheter förefunnes mellan nu förevarande fall::och det den 28 Dec. afgjorda, att dervid ingenting behöfde tilläggas. Men så klar och tydlig som den Rathsmanska saken var, så outredd vore den nu förevarande. Det vore icke obekant, att hr Wallenberg idkar borgerlig rörelse i Sundsvall och att han varit der bosatt; men huru länge han på sednare tider: vistats -derstädes, likasom huru vidsträckt hans borgerliga rörelse vore, kände talaren icke. På samma sätt förhölle det sig med representanten för Wadstena. Talaren visste icke om han der idkade någon borgerlig rörelse el ler om han der varit bosatt. Och då upplysningar härom ej blifvit förebragta, så yrkade talaren att frågan måtte till laga åtgärd förvisas. Hr Carlsson instämde med hrr Schwan, Rydin och Berg. Hr Staaff måste fortfarande vidblifva den åsigt, att anmärkningarne hade bordt vid riksdagens början framställas, för att de skulle ha kunnat till pröfning upptagas. 4 23 R. O. stadgade uttryckligen, att sedan borgareoch bondestånden, hvart för sig, på behörigt sätt blifvit konstituterade, begära de hos konungen deras talmän. Hvad ville väl helå detta stadgande säga, hvad menades med konstituerander, om icke just, att ledamöterna skola ha blifvit såsom lagliga och behöriga ombud godkända. Huru skulle ett stånd kunna anses konstitueradt om det stode 31 ledamöter fritt att när som helst så att säga fösa ut de öfriga 29, o. s. v. i det oän liga. Talaren måste således yrka, det talmannen måtte vägra proposition på det väckta örslaget såsom numera fullkomligt olagligt. Hr Boman ville, då det endast skulle öka det obehagliga i saken om han satte sig emot flertalets ön skan i afseende på återtagandet af motionen, gå denna önskan i så motto till mötes, att han förklarade sig återtaga förslaget i hvad det angick hr Wallenberg, som bade ett högsta domstolens utslag att åberepa; men han vidblef deremot förslaget i hvad det rörde br Lallerstedt. Hr Sundvallsson anmärkte, att ingen kände det omtalade högsta domstolens utsläg och yrkade uppskof med frågan tills detsämma blefve tillgängligt, Talmannen tillkännagaf att högsta domstolens beslut funnes på ståndets bord och tillsade om dess uppläsning: 4 Hr Snvndvallsson förklarade, det oaktadt, att då saken en gång var väckt och då det ej borde få bero på enskilda tycken om en person bör bibehålla riksdagsmannakallet, nödgades han upptaga förslaget i afseende på hr Wallenberg såsom sitt eget. Hr Hjerta trodde att propositionsvägran, hvartill talmännen vore berättigade endast i det fall då väckt fråga bokstafligen strede mot grundlagens lydelse, icke här kunde ifrågakomma; enär, enligt hvad hr Billström visat, detta icke här vore händelsen. Kunde heller icke anse frågan för sent väckt; då 421 tillerkänner ståndet dess pröfningsrätt då ånmärkning eger rum, och som detta nu vore fallet, så egde ståndet att frågan afgöra antingen omedelbart eller sfter laga undersökning. Hvad sjelfvasaken anginge vore den af hr Boman påpekade våda ej så synnerligen stor, då otvifvelaktigt flerå kåändidater komme att uppträda, hvarigenom kommunerna finge flera att rälja på; hvilket vore vida bättre än att de, såsom au, skulle gå med tiggarpåsen. och söka sig-representanter. Hr Blanche hade från flera håll hört nämnas ordet propositionsvägran. Trodde deck icke att någon sådan i förevarande fall vore att befara. Ett högsta domstolens beslut kunde omöjligen upphäfva ståndens i grundlagen. medgifna -pröfoingsrätt. Högsta domstolen afgör:de. enskilda rättstvisterna — eger den juridiska pröfningsrätten. Vid sidan af och öfver densamma står den politiska rätten som är stånden förbehållen. Dessa båda kunna väl stödja, men icke upphäfva Hvarandra. Sådant skulle innebära en alltör stor inskränkning i den politiska friheten. Hr Trägårdh ansåg Brr Hjerta och Blanche bedöma frågan om ståndets pröfningsrätt i afseende på hr Wallenberg alltför ensidigt, då de endast fästade sig vid 21 S R. O., men helt och hållet förbisågo hvad :90 och 104-SR:F. Härom bestämdt föreskrifTal. ånsåg dessa Y innsfatta de klaraste-skäl-till pröpositionsvägran; hvarom han alltså; med åberopande af Kvad hanförat abfört, fortfårande vördsamt hemställde; Hr Loven väntade icke att någon propositionsvägran skulle ifrågakomma. Hr Boman kände icke mer än en fördel af den täflanom representantplatserna, på hvilken hr Hjerta hänsyftat. Han föreställde sig, nemligen, att man i en framtid kunde få en enskild -bank inom hvarje af Stockholms åtta territorialförsamlingar och en dito för finska församlingen och slottsförsamlingen, eller summa 9. Om nu alla dessa bankers verkställande direktörer beredde :sig tillträde tillborgareståndet, så vore antalet just jemt det, som behöfdes för att å ståndets sida: besätta bankoutskottet, hvilket; då det räknade så många bankmässiga ledamöter, väl skulle göra slut på alla anledningar till klagan,-öfver riks bankens vanskötsel. -Valdes-hrrbankdirektörer vidare till bankooch riksgäldsfullmäktige, så vore man väl för all framtid tryggad smot alla farhågor för någon kris ). Sedan derpå öfverläggningen förklarats slutad, yttrade Talmannen: Vid jemförelse af 214 riksdagsordningen med 90 regeringsformen, finner jag den i sist)För att läsafen må få en rättsföreställning om effekten af hr Bomans !uppträdande; hvilken icke kan, vinnas blott genom anförandet af hans ord. böravi nämna, att han städse vid dylika grannlaga personliga hänsyftningar, som den ofvanståPES DU CAN WE PEST RS OKT VGA STETTIN SIS 1 RAN AR AN