förkastölsedöm öfver denna utsträckta beväringstunga, och man må ej förundra sig deröfver, då mar ihägkorimer huru mycken dyrbar tid just. wfder den för jordbruket brådaste delen af året åtgår till mönstringar och möten. Klagomålen-kunna således icke ansessakna skäl. Framtidenkfår utvisa, om någon nytta uppkommit af den 1812 åtagna beväringspligten, Om der kongl. skrifvelsen af den 27 Februari 1858 innefattar någon rimlighet i beväringspligtens utsträckning är ej värdt att talad, då det ej kan bjelpas, efter det rikets ständer vid sednaste riksdag beslöto detsamma; men det måste vara fritt för representan tön att öfverklaga hvad han finner vara icke nyttigt. Särskildt ville tälaren fästa utskottets uppmärksamhet på det nu föreslagna nya sättet att åtkolnma folkets penningar. . Förut har beväringsynglingen haft rättighet att lega enannan person att fullgöra den honom åliggande beväringspligten. Men nu vill man att han skall få rättighet ått friköpa sig med 100 rdr från skyldigheten att inhemta den öfning, som beköfves för hans deltagande i landets försvar, och likväl vid inträffande krig träda under vapen i aktiv tjeöst; hvad nytta detta sammanskott af penningar kan göra vet icke talaren; han tror tvärtom att förslaget är hverken nödigt eller nyttigt. Det vore då bättre, såsom hittills, att legningsrätten finge qvarstå utän något annat tvång än att sätta karl för sig. Det nya sättet vore för öfrigt, ett gynnande af den rike, som sålunda i fredstid skulle undgå olägenheterna af beväringspligten framför den fattige, som dar några 100 rdr att uppoffra. Slutligen önskade ils Svensson att utskottet måtte taga de i bondeståndet väckta motioner i ämnet i noggrannt öfvervägande; de äro. ett uttryck af folkets obelåtenhet : med sednaste riksdags åtgörande i saken. F. vice talman Per Eriksson och Lars Gustaf Andersson in-1 Per Nilsson i Espö förklarade sig förhindrad att yttra sig.i detalj om förslaget, enär den kongl. propositionen så kort tid hvilat på ståndets bord, att man. ej hunnit nöjakigt, taga del af dess innehåll. Enligt talarens uppfattning var meningen med beväringens inrättande 1812 att den skulle vara till landets försvar, ifall fienden sökte intränga i landet, ty att vi numera skulle tänka på något eröfringskrig, det kunde talaren icke förutsätta. Emellertid är försvarsverket, enligt talsrens uppfattning, icke nöjaktigt betryggadt.genom. denna. inrättning, oaktadt, icke allenast,den stående. armån öfver höfvan trycker på landets modernäring, utan denna utsträckta beväringspligt gör det ännu mera, och talaren hade derföre trott att omorganisationen hade bert sträöts till. hela. försvarsverket. Då till exempel. den j örson, som håller häst och karl, likväl sedan sjelf skallvgå ut till .militärtjenst, huru skall han då Kunna sköta sin jord? För fabrikerna äro likväl undantag gjorda. Men hyom: är det då som mest löper fara af fiendens anfall? Visserligen kan fienden sköfla jordegarens. skördar och bränna. hans hus; hen han kan, likväl icke borttaga sjelfva jorden. För fabrikanten. kan han deremot icke blott förstöra hans F byggnader, utan äfven bortföra hans maskiner och allt hvarpå han grundar sitt arbete. Talårentrodde derföre, att alla borde våra! lika skyldiga att offrå sitt blod och sina krafter för landets försvar. Detta försvar grundar sig i första rummet på den sindelta armen; men hvad har den uträttat? Den upprätta: des. i slutet af 1600-talet, då Sverge befann sig på höjden af sin glans; men så fort den kom till stånd, föll.riket. under Carl XII alltmer och mer i vänmakt, och den stående armen kunde ej. hindra det. Fienden; plockade bort den ena provinsen efter den andra. Om Sverge skulle komma att blifva nödsakadt att deltaga i krig, och det kan väl ej blifva i några utländska krig, utan blott sådana som gälla landets; försvar. så tviflar icke talaren attsvenskarne ännu såsom fordom skulle uppstå såsom en man för att häfda sin sjelfständighet, och det vore derföre rättast att grunda försvarsväsendet på ett ordentligt nationalförsvar, såsom t. ex. det i Schweiz, i hvilket land. icke. någon af de stora omkringliggande militärmakterna. vågat intränga. Man säger, atten ordeatlig, nationalbeväpning skulle blifva särdeles betungande; men, såsom bevåringsskyldigheten nu är ordnad, är denna, lika tryckande, och man hargikväl derjemte den stående armen qvar att dragas med, utan att försvaret det oaktadt år mera försäkradt Falk ville att man skulle inskränka sig till det instämmande uti Ola Svenssons yttrande, som blifvit uttaladt, ty detta ansåg han såsom det kraftigasteistödet för bondeståndets mening. Resonberg ansåg frågan vara af den vigt och djupgående beskaffenhet, att om män åt densamma offrade en eller. annan balftimma, så vöre sådant icke mer än tillbörligt. Någon detaljgranskning af förslaget, kunde nu ej ifrågakomma, och talaren ville derföreyttra sig hufvudsakligen om andan idetsamma, Man synes vilja äflas att förvandla vårt lilla Sverge till en militärstat, och derföre söker man på allt sätt uppehålla den indelta armön, som likväl, ge nom den olika tryckning den utöfvar, står såsom ett af. de svåraste hinder för allt framåtskridande och synnerligen, jordbrukets fulla utveckling. För att förstärka den, då den befanns älltför otillräcklig till landets försvar, införde man 1812 beväringsskyldigheten, som då ej var så farlig, enär beväringen blott skulle användas inom landets gränser. Sedan har 1ikväl denna beväringspligt blifvit steg för steg förd framåt, så att man hu står färdig instieka landets söner i den stående armet. Om det gäller ett krig, så tror likväl talaren, ätt vi få trampa i gamle Sten: Vocks fotspår, och då synes det mindre kloktatt göra ytterligare afistrångningar för det nuvarande militär väsendet. Kostnaderna på fjerde hufrudtiteln uppgå; om tal. ej misstbger sig, till 8 millioner, och deruti är likväl icke inberäknadt hvåd indelvitgsverket medtäger, hvilket val är lika mycket. Detta tyckes vara bra härdt endast för att kunna kallas enrespektabel rötlitarmakt. Och likväl kunnå vi aldrig ställa oss lika med deh östra grånnen. Nej, vi böra-egra oss ät utvecklingen at vår industri och våra fredliga yrKen och icke öfveranstränga oss för dtmön; så att det alltför tryekande. ingriper i det enskilta lifvet. Talaren önskade att utskottet måtte finna en till fredsstallande Töshing af frågan, men Kundeicke gilla den kong! propositionen. Emot ex af dess detaljer ville han särskilt protestera, den remligen, att man i stället för legningsrätten skulle få friköpa sig fråv öftringarne i fredstid med 100 rdr, som icke ens var full mänsbot. Detta skulle icke drabba den rike och den. fattige lika; och är då blott den fattige pligtig ätt uppoffra sig för fäderneslandet? Om, såso:n det uppgifves, det är meningen att befäl skall tagas ur Beväringens leder, så är det nödvändigt att icke dc klasser, sor böra supponeras hafva mesta bildnin gen, skela få undandraga sig militäröfningarne, utav att så väl det rike som den fattige deltaga i den personligen. Östman, Liss Lars Olsson och flera an dra instämde. Brik Ersson både instärnt imed Ola Svensson och ansåg ej behöfligt att vidare yttra sig, än att har ville. erinra derom, att hån redaf vid förra riksdagen framhållit Hurusom;han ansåge det vara att Bryta emot Carl XI:s Knektekontråkter, om beväringen göres till soldater i stående ärmen: Man kar ka säga, att ett sådant brött. blifvit begånget redär då beväringen itirättades 1812, men då var väl meningen atminstone icke att göra beväringsyng fiögarne till soldater. Öm det så fortgår, som man rä Syoes tillätnia, så vet man icke var det stannar Hafva 3 stånd Kannat besluta 2 ärs exercis, så kun nå de också besluta 5 års öfningar och måhända afven flera dagar. Det är emot deras befogenhet till ett sådant förfarande Erik Ersson ville inlägga protest, såsom funkornligt oberättigadt, så länge knekteKkontrakterna. skola anses gälla. Johan Persson, Jonas Andersson, Isoz, Mengel och många andra instämde: g dawn Fd NA ot RARE REAR ARA