mm ov. 7 CN MAD SIBA BIL USLSURUOIINITNT den inträffade skadan. Denna bestraftnings grund synes. riktigare än den i strafflagsför sl-get, måhända i följd af dess behandling a såramål antagna, enligt hvilken skada vid envig skulle betraktas såsom effekten af oöfverlagd misshandel, . 53 5. Förfar någon vid envig svikligen, och får den andra deraf död; vare lag, som om mord i 1 s sägs. Blef genom den enas svikliga förfarande svår kroppsskada den andra tillfogad; dömes gerningsmannen till straffarbete från och med sex till och med tio år. Kom deraf ringare skada; dömes till straff arbete från och med två till och med sex år, 546. Låter någon bruka sig till biträde vid uppgörande af aftal om Envig, eller till vittne vid sådan strid; varde straffad med fängelse från och med sex månader till och med två år. Justitieråden Iggeström och Södergren hemställde, i enlighet med anmärkningen vid 52 S och då fråga öm ansvar för de vid envig biträdande vittnena lämpligen kunde lemnas beroende på tillämpningen af lagens allmänna stadganden om straff för delaktighet i brott, att denna måtte uteslutas. KE. M:t har dock, lika med hr justitieministern, ansett det inflytande utmaningsmännen och sekundanter vid envig utöfva å brottet vara alltför mycket objektivt bestämdt för att rättfärdiga den vidsträckta strafflatitud, som skulle innefattas i en hänvisning tilllagens allmänna bestämmelser om delaktighet i brott. Om nödvärn. 55 5. Varder nan af annan med våld eller hot så öfverfallen, att fara är för lif eller helsa, eller sker våld eler hot, för att någon till otukt tvinga, eller olofligen beröfva någon hans frihet; då ege man rätt till nödvärn och vare saklös för all skada, som man deri gjort, der man ej sträckt värnet längre, än till farans afvärjande nödigt var. 56 S. Emot den, som. begår. inbrott eller eljest olofligen och med våld tränger sig in i annans rum, hus, gård eller fartyg nattetid, eller, ehvad det är natt eller dag, söker föröfva rån, eller sätter sig till motvärn emot den, som sitt värja eller å bar gerning återtaga vill, må ock det våld brukas, som nöden kräfver. 57 S. Rymmer fånge -eller häktad person, eller sätter hån sig. till. motvärn emot fångvaktare eller annan, som honom; från rymning hindra vill, eller emot föreståndare eller uppsyningsman. vid straffinrättning eller häkte, då denne honom till ordning inom inrättningen eller. häktet hålla.skall, eller sätter sig någon, som häktas skall, till motvärn emot den, som eger häktningen verkställa eller dervid biträder; då må ock det våld brukas, som till rymningens förekommande, ordningens bibehållande eller häktningens verkställande nödigt är. Lag samma vare, der annan, än fånge, häktad person eller den, som häktas skall, sätter sig med våld eHer höt emot den, som rymningen hindra, ordningen bibehålla eller häktningen verkställa vill; Anm. Vid denna 8 hafva följarde, som det oss synes väl motiverade anmärkningar blifvit framställda, hvilka vi, i anseende till ämnets vigt och ömtåliga beskaffenhet, anse oss böra in extenso meddela. Justitierådet Södergren anförde: Från lagberedningens förslag i 7 kap. 8 S straffbalken skiljer sig närvarande; förslag genom det tillagda stadgande, att om fånge eller häktad person rymmer; må det våld brukas, som till rymningens förekommande nödigt är. Betraktadt i jemförelse med öfriga i denna 8 alternativt förutsatta fall och oaktadt uttrycket: rymningens förekommande egentligen synes antyda ett ännu icke lyckadt försök att komma ut ur fängelset eller draga sig undan den bevakandes fysiska makt att qvarhålla fången, lärer nämnde tillägg afse att, sedan fånge eller häktad person hunnit verkställa rymningen och sålunda kommit undan den bevakandes värjo, han må på flyende fot saklöst träffas af det våld, som behöfves för att afbryta flykten och låta honom åter gripas. Med sådant våld kan här icke tänkas annat än skada, som kan tillfogas medelst skjutgevär, eller annat på afstånd krossande eller sårande medel. I nåd. proposition den 31 Juli 1823 till rikets då församlade ständer föreslog Kongl. Maj:t antagande af en författning, hvarigenom vaktkarl eller fångförare, som hade fånge under sin vård, skulle berättigas skjuta å honom, derest han å flykten sig begåfve och efter tvenne anropicke afstod från försöket; men i und. skrifvelse den 1 December samma år tillkännagåfvo rikets ständer, att de funnit sig icke böra bifalla hvad Kongl. Maj:t sålunda i nåd. föres!agit. I nåd. proposition d. 16 Juni 1829 föreslog Kongl. Maj:t en författning, som skulle innehålla, att patrull, vaktkarl eller fångförare, som hade fånge under sin vård, bevakning eller forslande, skulle ega att skjuta å honom, derest han på flykten sig begåfve och efter tre anrop icke från försöket afstode; dock borde fången förut vara om äfventyret underrättad och, såvidt ske kunde, skottet riktas å sådana delar af kroppen, att fången icke skadades till lifvet. Rikets ständers lagutskott, som fann sig icke kunna tillstyrka förslagets antagande i det skick, hvari det blifvit framstäldt, ansåg dock nödigt och med rättsbegrepp förenligt, att en författning funnes, som 1 vissa fall medgåfve fångvaktare att genom användande af skjutgevär förekomma häktade missdådares afvikande; hvilka fall skulle vara: 1:0 att fången vore genom laga kraftvunnet beslut förklarad skyldig till dödsstraff eller lifstidsfängelse; 2:o att han redan kommit utom den fästning eller det häkte, der han bhölles i förvar, samt från fängsel sig befriat, eller under forslande gjort sig ledig från det. fängsel honom varit pålagdt, och derefter begåfve sig på flykten; samt 3:0 att fångvaktaren vore urståndsatt att på annat sätt afvikandet hindra. Hvarken Kongl. Maj:ts sist omförmälda proposition eller det sålunda af lagutskottet i betydligt inskränkande syftning ändrade förslaget bifölls af rikets ständer. Det lider icke något tvifvel, att ju samhällsordningens bevarande påkallar Kraftiga och stränga åtgärder till förekommande af den fara, som förorsakas af förrymda grofva brottslingar, hvilkas belägenhet vanligen är sådan, att de icke annorledes än genom nya brott kunna förskafta sig lifsuppehälle. Drifna af denna nöd och ofta redan försatta i trotsig och hotfull sinnesstämning emot samhällsordningen, sky de icke att genom mord och plundrinö sätta sig i besittning af hvad da fysiska