Aftonbladet – 10 januari 1860, sida 2

den, som icke ingingo i riksakten. Att förslag till nya lagstadganden i anledning af föreningen måste föreläggas såväl de svenska ständerna som norska Storthinget var en nödvändighet, som ingalunda följde ensamt af det utaf de kungliga svenska kommissarierna gjorda förbehållet, utan tydligen af de uttryckliga orden i SS 7, 8 m. fl. af grundlagen. Man-valde den utvägen att sam: manföra dessa lagrum och föreningsvilkoren gemensamt i en sammanhängande akt, kallad riksakten; endast stadgandet om konungens myndighetsålder blef gifvet särskilt, och detta på Sverges föranledande, hvarest detta stadgande måste behandlas såsom ett sedan 1812 års riksdag hvilande grundlagsförslag. Riksakten blef visserligen af mycket kort innehåll, men liksom den realiserade den i grundlagens 42 uttalade grundsatsen om en-fullkomlig jemlikhet mellan rikena, fastän dennal. grundlagsparagraf — såsom jJustitiestatsministern anmärkte — icke sjelf upptogs i riksakten; så innehåller denna, enligt sina egna ord, vilkoren för den mellan Sverge och Norge ingångna föreningen. Riksaktens terminologi: i konstitutionella förhållanden mellan srikena är visserligen besynnerlig och mindre lycklig, men den kan dock ej förändra stadgandenas väsende att vara verkligt unionella, eller angående föreningen mellan rikena. I grundlagen finnas. många stadganden, som kemmo in i den med anledning af unionen och som gå ut på att trygga Norges oafhängiga ställning, såsom t. ex. 5S 11, 18, 25, 33,93, 110 och 111. Norge: skulle naturligtvis för sin del gerna ha sett att dessa stadganden blifvit upptagna bland föreningsvilkoren på samma sätt som i riksaktens 105 intogs stadgandet i grundlagens 47:de om den omyndige konungens undervisande inorska språket. Men det är säkert, att dessa stadganden ej. ha blifvit föreningsvilkor, fastän de äro förbindande för norska folket och norske. konungen. Oeh huru kan man numera påstå, att de i 12—15:de SS grundlagen förekommande stadganden, som röra sammansättningen af konungens norska statsråd och regeringen i Norge under högstdensammes frånvaro, skulle, utöfver hvad som följer af riksaktens 7:de S, vara föreningsvilkor, så att Norges konung ej skulle, tillika med norska folket, ega att fritt bestämma deröfver? Till dessa stadganden höra äfven de, att konungen kan utnämna en ståthållare., och atttill ståthållare utnämnes antingen en norrman eller en svensk). Och liksom den ansedde politiske författaren af uppsatsen i denna tidning för den 2 dennes: Ståthållareembetet och det utomordentliga Storthinget 1814 har mer än tillräckligt bevisat att sistnämnda stadgande ingalunda, då det tillkom, ansågs för en eftergift åt Sverge, så är det ock ett alldeles grundlöst påstående, att förekommandet af benämningen svensk) här skulle göra stadgandet till ett föreningsvilkor. När till stöd härför åberopas ett ställe i statsrådet Stangs arbete, så kan hvar och en lätt inse, å att på detta ställe bland afvikelser från rikenas ömsesidiga likhet i rättigheter just uppräknås hvad som icke är, eller rättare icke kan vara, föreningsvilkor, såsom t. ex. konungens fortfarande oafbrutna vistande i Sverge, äfvensom härmed bör sammanställas det ofvan anförda ur samma sarbete sid. 641—2. I fråga om tolkningen af rikenas offentliga rätt torde uhionskomiten lika litet från svensk som från norsk sida blifva erkänd såsom någon synnerlig auktoritet. Det citat af unionskomitåns betänkande, som i justitiestatsministerns anförande åberopades till stöd för att stadganden i grundlagen utan afseende på riksakten böra anses för verkliga föreningsvilkor, innehåller dock ej mera än att Norges grundlag, med: hänseende till de grund satser och bestämmelser,-som röra föreningen med Sverge, nödvändigt måste anses och gälla som: det första. ursprungliga föreningsdokumentet mellan Norge och Sverge. Riktigheten häraf måste ju erkännas, alldenstund unionen uttalas och förutsättes i grundlagens 85 1, 6,7, 8 mi fl.; men att föreningsvilkoren skulle sökas i grundlagen, har komiten icke sagt, och dess mening på det anförda stället är ju blott att visa otillräckligheten af de befintliga stadgandena rörande unionen. Och hvad angår anförandet af yttranden af uni: onskomitåns norska ledamöter, så kan det väl tänkas, att när de tala om eftergift från svenska sidan i afseende på rättigheten för svensk man att, lika med norsk, bekläda Norges högsta och vigtigaste -embete, så ha de dermed åsyftat den moraliska eftergift, som kunde väntas från svenska sidan, bestående iunderlåtenhet att motarbeta sträfvandena för den ifrågavarande förändringen i det bestående.(!) Från norska sidan har anförts, att det land, hvars furste låter det styras af en ståthållare, helst när denne är en utländning, får utseende af en provins i stället för ett sjelfständigt rike. Men det är en fullkomligt oriktig uppfattning af detta yttrande, när deri inlägges ett erkännande af att ståthållareembetet har någon unionel karakter eller har någonting att göra med föreningsvilkoren. Huru alldeles omöjligt det är att åstadkomma någon hållning i den så kallade statsrättsliga utveckling, som justitiestatsministern har inlåtit sig på, synes också bäst af hans egna medgifvanden. Han erkänner t, ex. att Storthinget vid beslutets fattande var i sin goda rätt och ingalunda har öfverskridit sin kompetens; det skall blott vara konungens, nemligen unionskonungens sak att sätta sig emot ändringen af de stadganden i grundlagen, som förklaras för ,unionella. Men förhölle det sig så, att Sverges så kallade rätt i detta hänseende vore något mera än en chimer, så skulle väl Storthinget ändå vara lika skyldigt som konungen att erkänna denna rätt; och ofvananförda erkännande af Stortbingets kompetens utgår endast och allenast från den allmänna känslan af att här finns det ej mer någon rättslig grund, utan att man i sjelfva verket vädjar till godtycket. Och dernäst, hvari uppenbarar sig hela det dt LR Kp rn AJ fn RTV HE An ng 0 Di OR GR EG s)