Aftonbladet – 15 december 1859, sida 2

UECHOILYCT, bLalla DUIR CU IVT. DOLCE, SOM man MVJL BEN kan komma att blifva ådömd. Hr W. F. Dalman instämde med hr P. R. Tersmeden och ville endast i anledning af hans frändes. hr N. Tersmedens yttrande erinra, att den föreslagna borgen visserligen utgjorde ett band, på tryckfriheten, men ett fullkomligt onödigt band, hvilket ingaInnda kunde bidraga att stäfja tryckfrihetens missbruk genom skandalpressen, men väl kunde blifva besvärande och betraktas såsom ett i förväg lagdt hinder för dem som ämnade att använda tryckfriheten endast för dess rätta bruk. :Stadgandet i och för sig sjelf vore väl icke så särdeles förtryckande; men då det i grundlagen införde den förhatliga principen af ett borgenssystem kunde tal. icke biträda detsamma. I öfrigt hade hr P. R. Tersmeden uppgifvit ett i talarens tanke särdeles lämpligt sätt att förekomma de skandalösa missbruken af det-i och för sig sjelf orimliga ansvarighetssystemet. Ett sådant medel skulle säkert blifva vida verksammarej för det åsyftade ändamålet än en borgen af 1000 rdr. Hr Carloxon ville erinra, att den borgen som här menas, har samma afsigt som den i England, nemligen att lägga band på skandalskrifveriet, icke, som) i . Frankrike, . att främja politiska afsigter, -Omi: deuna borgen fastställdes, så skulle vid tryckfrihetsmål-böterna uttagas från den mest skyldige, och den anfallne skulle icke längre behöfva vidkännas rättegångskostnaderna. Det är sannt att preventiva åtgärder icke äro för lag lämpliga, men Sverges tryckfrihetslag är också den enda, som tillåter en person att lega en annan för att ansvara för den andres brott. Man hade sagt, att den som förordade förslaget, skulle vara ovänligt stämd mot tryckfriheten; talaren. förordade det likväl, fast han älskade all frihet, men hatade sjelfsvåldet, hvilka båda man så ofta brukar förblanda (bifall). Hr v. Qvanten önskade lika ifrigt som någon anoan pressens höjande, men trodde icke att det åsyftade målet härmed skulle kunna hinnas. :Som man vet, ger skandalen god afkastning, och en borgen på tusen riksdaler vore således icke svår att få... Men man kan icke veta . hvar, man. stannar, om man en gång beträder denna väg. I en framtid — sedan man hunnit blifva van-vid sådan borgen — kan man tycka summan vara för. liten, och sedan ökar och ökar man, tilldess denna borgen blir ett stort hinder för tryckfriheten. Motsatte sig derföre förslaget. Grefve Lagerbjelke förklarade, att stadgandet icke afser något hinder mot tryckfriheten, utan endast ett sätt att få böterna att utgå från den som begått. brottet. Ty att en begår brottet och en annan utstår straffet, är en skandal för lagstiftningen. Om förslaget fastställes, så skulle slutligen den skyldiges plånbok få vidkännas förlusten, sedan ansvaringen icke mera kan få afsitta böterna. Det är dessutom icke fråga om 1000 riksdaler kontant, utan om alt ställa vederhäftiga mäns borgen, och en välkänd man skulle visst icke hafva svårt att anskaffa borgen för en så obetydlig summa. För den sansade tryckfriheten är således intet hinder. lagdt, men väl för ansvafighetssystemet, och detär ju det man vill. Röstade för bifall: Sedan frih. Staöl von Holstein ånyo, på sammå skäl som förut, gendrifvit förslaget, begärde hr P. R. Tersmeden åter ordet, och sökte visa gagnlösheten af det föreslagna korrektivet. Dessutom, om en sådan borgen skall fastställas, hvarföre fastställes den endast: för den periodiska pressen? Hvar och en som skrifver en bok — hvar och en som talar, bör ju ställa en sådan; ty man kan ju äfven på det sättet såra och anfalla. Hvad tal isynnerhet hade emot förslaget, var att det skulle gifva pressen en finansi ell prägel som vore densamma ovärdig. Fortfor således att afstyrka, Sedan den framställda propositionen besvarats med blandade ja och nej, begärdes. af grefve Adlersparre votering, hvilken utföll så att förslaget med 51 ja mot 11 nej blef. af ståndet bifallet. Nitonde punkten, angående ansvar för eftertryck of utländsk skrift, blef af ståndet bifallen; sedan hr von Qvanter förordat densamniå; med särskiltafseende på i Finland på svenska språket utkomna böcker. Tjugonde punkten, angående förslag till ändringar af vissai tryckfrihetsförordningen fastställda straffbestämmelser; abtogs utan diskussion, hvarpå ståndet åtskildes omkring kl. 11. Bondeståndet: Vid i går afton fortsatt behandling af de hvilande grundlagsförslagen afslogos n:o 13, angående hemmänsegares.representationsrätt efter en längre diskussion och votering, som utföll med 73 nej emot 35 ja, samt nris 18; om borgen för utgifvande af Dagblad och periodiska skrifter, och nro 19, angående förbud. mot eftertryck af utländsk skrift, dessa begge utan någon diskussion. -Deremot biföllos: nris 14, angående tiden dels för öfverlemnande af kongl. pröpositionen om statsverkets tillstånd öch behof, dels för utskottsval; 15;-angående rätt för statsrådets 1edamöter att deltaga i riksståndens gemensamma öfverläggningar; 16, ångående ordförande vid riksståndens gemensamma sammanträden: 17, angående den af statsrådet vunna decharge, samt 20, om ändring af de i tryckfrihetsförordföingen xenom hänvisning till 8 kap. missgerningsbalken fastställda straffbestämmelser. Endast vid det sistnämnde förslaget förefåöns någon meningsskiljaktighet, men som tiden framskridit öfver midnatt, så uppstod ingen ordentlig debatt. Nils Larsson förordade bifall, och flertalet instämde med honom; hvaremot en minoritet ropade på afslag. Ett par begärde votering, men afstodo från detta yrkande, och förslaget var bifallet. Hemmansegares representationsrätt; Diskussionen öppnades af Bjerkander, som ansåg frågan så grundligt behandlad både under det allmänna sammanträdet på riddarhuset och det enskilda, som en del ståndsledamöter sig emellan hållit, att icke något nytt i saken vore att anföra. Talaren trodde också, att hvar ochen numera så stadgat sin åsigt, att här icke kunde blifva fråga om att söka öfvertyga olika tänkande, utan blott att redogöra för de motiver man hyser. Att frågan är af vigt, det insågs och erkändes af alla. Ståndet hade vid början af riksdagen uttalat sina önskningar om en genomgripande representationsreform, och om uttrycken af dessa önskningar icke vore blotta fråser, så borde man nu genom handling visa, att man haft en allvarlig mening. Då en genomgripande reform omöjligen står att vinna, så borde man antaga denna mindre; Man hade visserligen sagt, att den skulle minska bBondeståndets ändock alltför ringa delaktig: het i representationen; men man borde: besinna att ståndets vigt och betydelse ökas i samma mån det representerar ett ökadt antal jordbrukare öch en större förmögenhetssumma. Visserligen hade man förnekat, att ståndet skulle vinna något särdeles på de-nya elementerna; men: en-sådan förmodan kunde icke godkännas; då det naturligtvisalltid skulle vinna på att-tillgodogöra sig de ifrågavarande personernas bildning och sakkunskap. Det vore för öfrigt rättvist, att de, som dela bondeståndets alla bördor och med bondeståndet hafva alla intresseu gemehsamma, äfven måtte med bondeståndet få dela dess fördelar att sjelfva utöfva inflytande på beskattningen. Man hade haft skrupler i afseende på att de afskedade tjenstemännen skulle verka för löner åt söner och anförvandter; men man hade likväl många exempel på att i bondeståndet redan nu funnos många ledamöter, som hade söner och anförvandter i statens tjenst, och aldrig hade man förmärkt, att de sökte verka för löntagareintressena. Skulle det så vara; att de som hade anförvandter, hvilka voro löntagare, borde anses ovärdiga att -ega säte och stämma i bondeståndet, så skulle man icke få många ledamöter qvar. Man hade trott, att de skulle otillbörligen