Likväl bar man haltat på detta sätt vid alla hittills skedda förändringar inom representationen. Än har man afskurit en klass, tillåtit denna att välja ett visst antal representanter och insatt dessa i ett riksstånd; än har Han tillåtit en oklässificerad folkmassa att sammånsmälta med de gamla stånden. Och denna principlöshet är ännu icke död — på vårt bord hvila ju tvenae lagförslag, båda antagna af förra riksdagen och som båda skola afgöras i dag. Det ena — det som nu är föremål för vår öfverläggning — ötgår från den tråoga principen om ståndsval; det andra, som afser bondeståndets utvidgning, åsyftar att närma sig den höga, sanna principen af det odelade folkets samfälda val. Måhända finnas de som vilja bifalla båda dessa förslag, ehuru de stå med hvaraadra i den bittraste, oförsonligaste strid. Ega då principerna här i verlden ingen vigt, då man det ena özonblicket kan följa den ena principen, det andra en annan? Har man ingen skyldighet att följa intelligensens allmänna lagar? Och hvad är det väl, som är orsaken att man icke i det offentliga känner eller erkänner dessa lagars förbindande kraft? Ligger icke en orsak åtminstone härtill i den ensidighet och den sjelfviskhet; som gror och utvecklas inom klasser och intressen? Är det då ingen skilnad mellan sanning och lögn? Jag tror — nej, jag vet, att principerna äro det mäktigaste på jorden, och att ingen strafflöst kan förakta dem; och skall någon sann lycka blifva ett samhälles lott, så kan detta ske endast derigenom, att man på det hästa möjliga sätt bekämpar de bästa möjliga prinGiper. Då ständerna vid förra riksdagen beslöto att valrätten inom städerna : skulle utsträckas till städernas alla bofasta män, följde de den princip, som jag anser vara den enda sanna och rätta. Man tillskapade icke en ny, afskild valmanskår, som inom sig skulle välja representant; än mindre föreskref man, att gårdsegare, som icke vore borgare, skulle välja till sammans med gårdsegare i andra mer och mindre aflägsna städer; man inredde icke en liten enkom vrå åt dem, utan man öppnade lederna för dem, gjorde de .: lika berättigade och tillät dem att intaga borgares plats om de kunde. Man afsåg icke att förstärka manskapets antal; man ville blott göra det möjligt att få städernas befolkning på bästa sätt representerad; man ville göra det möjligt att uppsöka den medborgerliga dugligheten och sjelfständigheten hvar helst den fanns. Den valde blef också icke längre ett ombud för en afskild klass, utan ett ombud för städernas oklassifierade befolkning. Mången ser häri måhända blott en liten skilnad emot fordom. Förlåt mig då att jag deri ser mycket; ty jag ser deri morgonrodnaden, som bådar er en med naturnödvändighet kommande dag öfver vår politiska himmel. Ty-det skedda var icke en förändring, en förstärkning af borgareståndet, utan en fulikomlg omgestaltning af detsamma. Den nu föreslagna grundlagsförändringen åsyftar deremot icke en omgestaltning af presteståndet, icke dess upplösning, icke någon dess sammansmältning med folket, utan endast detta stånds förstärkning: Det nedbryter inga skiljemurar och gifver inga rättigheter åt några förut oberättigade. Ty elementarläroverkens lärare äro, som vi alla veta och som min närvaro här tydligt ådagalägger, icke längre någon politiskt oberättigad klass. fEDe ega visserligen icke valrätt såsom en afskild lass, och detta med rätta; ty en embetsmannakår bör väl också aldrig hafva valrätt såsom sådan. Men då de i likhet med andra af städernas invånare kunna förvärfva valrätt genom köp af en liten gård i någon stad lärer man väl ej med skäl kunna säga att någon lärare, som har sinne för sysselsättning med allmänna ängelägenheter, behöfver vara beröfvad po: litiska rättigheter. Lagförslaget är således alldeles obehöfligt. Visserligen kan man anmärka, att de elementarlärare, som äro prester, ej på detta sätt kunna förvärfva valrätt; men de prestvigde lärarne äro redan mycket få och blifva med hvarje år allt fåtaligare, ju längre de nya befordringslagarne få verka, hvarföre det ej torde vara skäl att för dessa få personers skull politiskt förena kyrka och skola, då de numera till ömsesidig båtnad i alla afseenden, i det närmaste äro skilda från hvarandra. Man säger att presteståndet representerar lärdomen och bildningen inom samhället, och att det följaktligen bör upptaga inom sig allt, som kan komma under detta namn. Men då man erkänner, att det högv. ståndet inom sig hyser stor och djup lärdom, kan jag icke inse att på detta medgifvande den slutsats skulle kunna byggas, att det skulle också hafva rätt att i sig npptaga all landets bildning. Snarare skulle man hafva skäl att säga, att det högv. ståndet icke behöfver, och således icke ens har en på behofvet grundad rätt till det, som det redan i så rikt mått eger. Hvarföre skulle ock elementarskolans lärare icke lika väl kunna sitta på borgareståndets bänkar som på prestestånde.s. Bildningen är numera icke så en enda korporations egendom, att icke dess representanter skulle kunna trifvas såväl inom det ena ståndets murar som inom det andras. . Och om det icke kan förnekas att borgareståndet fått någon styrka; derigenom att husegare af alla bildningsgrader blifvit i städerna valberättigade, och om det derjemte måste erkännas, att ingen kan hafva öfverflödig styrka, då han sträfvar för politisk och social utveckling och framgång, så måste jag bekänna att det skulle förekomma mig som en högst vidunderlig politik, om borgareständet kastade ifrån sig en del af sin nyvunna styrka, och ännu oförklarligare, hvarföre denna för kastelse just skulle träffa den klass af de nya valbröderna, som ensam ieke kan bestå af annat än bildadt folk. Kunna de vara till något gagn i ett stånd, så kunna de väl ock vara detiett annat. Den, som en gång fått sina råmärken utflyttade, går väl. ej gerna in på att flytta dem tillbaka, såvida hän icke derigenom befrias från ett onyttigt eller skadligt omräde, elier såvida han icke vill göra en tjenst åt en behöfvande granne. Bi Man har sagt att läroverken behöfde representanter som specielt kände oseh bevakade den allmänna undervisningens intressen vid våra riksmöten. Ett sådant målsmanskap torde dock allra minst beböfvas inom prestestandet, der läroverkens alla eforer sitta såsom sjelfskrifna riksdagsmän; och der säkert aldrig valda representanter komma att saknas, som någon tid varit i skolans tjenst och således måste ega den speciella kännedom om skolans angelägenheter, som kan erfordras. Då så vigtiga anmärkningar kunna göras ur alls män synpunkt. emot det hyilande förslaget, kunde det kanske vara mindre angeläget att tala om den föreslagna Valordningen, hvilken låter mera som ett torroligt .skämt än som en allvarsam mening Ty nog är det något stötande på ironi, då man säger till ett litet stift, som knappt är !, så manstarkt som ett aflägset stort, att det skall rösta tillsammans med detta? Kan väl 1 undgå att blifva öfverröstad af 4? — Man säger att detta kan hjelpas derigenom att stiften icke-utesiutande rösta på sina egna. Detta är lika enkelt som lätt iasedt; men lärer väl stranda mot. den svårigheten att en tänkande man ej gerna röstar på den, som han icke känner. Och faktiskt är att de olika stiftens lärare ej känna hvarandra: Skulle man yäl vara frestad att sammanslå Wisby och Strengnäs städer till en valkrets, som skulle rösta samma dag? Dock tar man sammanfört de båda stiften... Om man har någon lika orimlig valordning förut, och om till och 11ed denna gifvit goda resul tater, så är detta ingen ursäkt; ty det besatta ståri jerlden och i historien icke för att efterföljas, utar ir afskräcka såsom ett varnande exempel. IDertill kommer slutligen att många skolans lärare ör öfrigticke önska ni än den de kunna ega