Aftonbladet – 30 november 1859, sida 3

ännu många andra länder, der lokalvederbör:nde i tekniskt hänseende hushålla oafhängigt — blifva statsskogarne ofta så olikartadt behandlade, som om de !lågo i tvenne olika länder, hvilkas regeringar gjort till grundsats, att den ena alltid skall anordna tsatsen af hvad den andra befallt. Felet ligger ill stor del deri, att öfverforstvederbörande allraminst äro böjda att besöka sina grannar. derigenom åra känna hushållningen. hos andra och tillstå att de kunna inhemtå något i ett närgränsande: revier.) De resa visserligen i aflägsnare revierer; trakter och iänder, besöka forstoch Iandtbruksmöten och höra vad som föredrages; men för intet pris tillstå de, att deras granne gör eller vet något bättre än de sjelfva. Då ingen af deras underornnade vågar motåga dem, komma dessa öfverforstvecerbörande alltrör snart till tron på sin in iallibilite och en så att säga med embetet meddelan maktfullkomlizhet gifver dem snart den öfvertygelsen, att de veta allt vättre än andra forstmän, så att det för dem -är liså öfverflödigt att bekymra sig om, hurn det ser ut i andra skogar, som skymfligt att erkänna hvad der ar bättre. Nu händer dei likväl att det, som af många letare i den lokalt tekniska hushållningen anses oöferträffligt eller ganska ändamålsenligt, dock icke är så, och att icke allenast ett annat kan vara bättre, nan äfven att det i andra revierer ändamålsenligare örfares. Visserligen är det då centralstyrelsens sak it öfverallt göra det bättre: gällande. och, då detta iiverensstämmer med förhållandena, åstadkomma enact i förvaltningsgrundsåtserna; och det kan icke kastå något godt ljus påskogscentralstyrelsens verkamhet, om den spårlöst försvinner i lokalförvaltnincn och om i hvarje forstinspektion eller regeringslistrikt de allra mest olika grundsatser följas, ehuru örhållandena äro, öfverallt desamma; Men, det är ust det svåra i centralstyrelsens ställning, att denå pa sidan måste lemna lokalyederbörande frihet isin etksamhet — hvarförutan alldeles ingen ändamåls:nlig bushållning är möjlig, emedan. det i en större ståt är omöjligt att ofvanifrån specielt föreskrifva sila kulturer, huggningar, beståndsbehandlingar m. m. — och å den andra åstadkomma en sådan enhet . förvaltningen, att icke personliga, afgjordt oriktiga äsigter kunna till skogarnes skada göra sig gällande, samt slutligen öfverallt, der det kan ske, införa. det felbart bästa, Till lösning af denna svåra uppgift skåll här försöket göras att uppställa ett, om än aldrig så ringa bidrag: — Det första vilkor, som måste uppfyllas, om centralstyrelsen skall kunna värdigt motsvara sin bestämmelse, är, att;deaf dess medlemmar, hvilka den tekniska hushållningens ledning åligger, skola icke allenast vara dugtiga practici, utan ätven hafva tillräcklig tid för att kunna uppehålla sig, ofta och länge nog i skogen; och der kunna gifva ett grundligt och sjelfständigt omdöme öfver dess behandling. Mången centralstyrelse går just derföre under i sin tekniska verksamhet, emedan dess .medleråmar måste skrifva för mycket och derföre sällan besöka skogarne. Blott i skogen kan man fälla ett omdöme, huru det deri ser ut och om; busbållningen är god eller dålig, men aldrig. kan ett sådant .omdöme hemtas ur akter, redogörelser och rapporter, och det oaktadt. äro just dessa sednare ofta de. enda grunder, efter hvilka man i centralstyrelsen icke blott bedömer hushållningens utförande, utan äfven leder den. Men nu gifves det i våra skrifsälla tider en mähgd menniskor, som förstå att. på papperet framställa allt så skönt och öfvertygande, att ingenting kan sägas deremot, under. det att. de i skogen dels alldeles icke hafva något omdöme, dels uppfatta allt ur en oriktig synpunkt. Dessa: rädas derföre också att i skogen anordna mycket eller att der företaga revisioner och afgifva sitt omdöme öfver deras föremål, emedan de derigerom blott skulle förråda bristen på en sådan omdömesförmåga. Ändock bar man ofta ansett just sådana opraktiska papperskarlar, hvilka man vanligen kallar slängda expeditionsmän, män af allmän. bildning, såsom de dugligaste för högre poster, och mången gång förbigås derigenom mera användbara practici. Visserligen fördrar man af en högre administrationsmyndighets medlemmar att de känna de allmänna förvaltningsgrundsatserna, äro hermastadda i behöfliga skriftliga göromål och öfyerhufvud hafva en vetenskaplig bildning, men. för de egentligt tekniska medlemmarne af en sådan forstmyndighet, hvilka skola leda och kontrollera sjelfva hushållningen i skogen, blifver en grundlig, praktisk bildning och erfarenhet, som blott i sjelfva skogen kan förvärfvas, hufvudsaken. Till och med om den vetenskapiiga och administrativa bildningen hos dem icke vore utan luckor och brister, kan denna, sak latt afhjelpas derigenom, att man gifver dessa vederbörande en föreståndare eller direktör, hvilken leder och öfvervakar göromålens utförande, för att i nödigt fall förekomma ide olägenheter, som genom dessa brister kunna uppstå; likasom man redan gifver alla dessa tekniska vederbörande rättsbistånd, på det inga misstag i rättsligt eller juridiskt hänseånde må: förekomma, och likasom de hafva. sin registrator, och kanslipersonal m. m., hvilken dertill särskilt är bildad, och hvartil man icke behöfver några forstmän. .Fos de medlemmar deremot, hvilka såsom revisorer skola afgifva sitt omdöme öfver skogen, eller ur akterna måste bilda sig en åsigt öfver ett rent tekniskt föremål, kan bristen på en god teknisk bildning — hvartill framför allt höra erfarenhet och praktisk blick — icke ersättas genom någon dirigent, ty härvid måste hvarje sådan medlem förfara sjelfständigt. Visserligen fär det bättre, om äfven direktören för en sådan centralstyrelse kan vara en dugtig tekniker, men nödvändigt är det icke. Ett annat vilkor är vidare, att de till:skogsrevisorer be:-tämda och kompetenta medlemmarne af centralstyrelsen äfven verkligen hafva tid och tillfälle icke allenast att se skogen, utan äfven jatt så ofta och så länge besöka den, att de verkligen kunna grundligt pröfva huskållningsplanen, så i och försig sjelf, som i -sin tillämpning. Dessa skogsbesigtoingar i hast, vid hvilka man på en dag genomrider eller genomfar revierer af flera tusen tunnlands areal, som ofta icke en gång ligga slutna tillsamman, kunna icke sfätta revisorn i: stånd att, äfven med den allra skarpaste, blick, upptäcka alla brister eller att fälla :ett grundligt, träffande omdöme öfver förvaltningen — om..den är-bättre eller är sämre. En dålig .-återväxt bevisar icke säkert en-dålig förvaltning, Jika litet som en väcker-kultur bevisar; att ett revier -behandlds väl. Men hvad kan man väl grundligt se. af 10,000--tunnland vid en revisionstur på 10—12 timmar? Säkerligen -khappt tiondedelen eller :fenitondedelen af det hela, hvarvid ledaren eller vägvisaren. alltid har i sin makt att visa allt det, som han vill låta se, -och dölja det, som hån vill gömina, synnerligen om revisorn blott iallmänhetpå kartan utvisar den väg, somskall tagas genom skogen. I (t. ex.) Mark Brahdeuburgs skogar finnas ännu i dag s.ck. öfverforstmästarvägar, på hvilka dessa tjenstemän vid ssina revisioner regolmässigt föras, och hvilkas kanter äro förträffligt kultiverade, eller ock. slingra de sig genom idel sköna bestånd, under det att det bakom dem eller -längre bort ser ganska klent ut.. Äfvenså hafva många revierer i ) Ingen menniska kan strängare vidhålla den grundsätsen, att, som Gudsgifver ett embete, så gifver han äfven. de för dess förvaltande erforderliga egenskaperna, än en:sådanvöfverforstmästare som är fullt oafbängig issin förvaltning. RNE E TAS ÄR ÅS TN ÅSE ISA SÅR ERAN ET NAN