Aftonbladet – 30 november 1859, sida 3

till måste chefen för finansförvaltningen i hvarje större stat hafva ett biträde af ett eller flera föredragande råd, emedan det annars, i anseende till söromålens mängd, blifver Honom omöjligt att sjelf specielt bearbeta alla dessa ärenden, som bopa sig havs generalförvaltning. Han kan blott i allmänhet ingifva, höru n sak skall bearbetas, samt gifva sin stadfåstelse; öm detta skett till hans fulla tilltredsställelse. Dessa föredragande råd, som åter under en teknisk föreståndare direktör) arbeta efter en vanligen mera byråkratisk än kollegial organisation, bilda då den. egentliga, tekniska centralstyrelsen, såvida skogarnes storlek gör mer än ett föredragande råd af nöden. Der, hvarest skogarne icke stå omedelbart under finansministeriam, utan under en särskilt kammare eller öfver-forstdirektion, kan dennas organisation vara olika. Demna myndighet kan nemligen antingen hafva att öfvervaka både domänoch forstförvaltningen, och göromålen handbafvas då af ett kollegium ubder en president, hvars åliggande blott är att ieda arendenas gång och bearbetning; sedan måste särskilta forstråd bestyra om den tekniska delen, och äro de då i sina decernater de egentliga tekniska cheferna, såvida iek för alla till forstförvältningen hörande ärenden finnes en s. Kk. afdelningsdirigent eler föreståtidare, som i så fall blifver deras chef, en egentligt tekniska, — eller kan en afsöndrad forst-direktionsmyndighet — HlHvars. föreståndare då ir att anse såsom teknisk chef — vara särskilt satt för fostförvaltningen. Äfven denna myndighet kan in hafva en byråkratisk, än en mera kollegial förrattning: I smärre stater — t. ex. de hölt små tyska — öfrertaga ofta dessa cefiträlstyrelser tillika den omedelbara förvaltningen; det föredragande rådet i doMmånkammaren kan tillika vara forstmästare i sitt listrikt, hvilket är en stor förmån, emedan anordasibg och utförande då ligga i samma hand och, såson et följd deraf, mera kraft öch enhet Komma fötvaltningen tillgodo, än om en anordving först måste genomlöpa två, t. o. m. tre instanser innan den kommer till utförande; den går t. ex. först ned från ministerium till provinsialstyrelsen, från denna t:!1 forstmästaren och deri rån till revierförvaltaren, eller ock uppstiger den genom samma. instanser. I stö stater uppträda central-myndigheterna blott såsom ledande och anordhände, och måste icke blott öfverlemna utförandet af sina anordningar åt: de lokalt anställde tjenstemännen, utan till och med tiilstädja dessa en viss sjelständighet med afseende på sätt och vis huru detta utförande skall ske. Detta bärleder sig från den gällande grundsatsen: en god skpstuskålldng måste alltid lämpas efter lokala förkållanden, och det är omöjligt för en centralstyrelee att kunna känna dessa tillräckligt noga för. att: kunna meddela alla föreskrifter i det speciela. Ganska ofta är något på den ena orten förträffligt eller låter sig väl utföra; som på den andra är helt öch hållet ändamålsvidrigt eller icke alls kan användas. Fasta, öfverallt lika passande föreskrifter kunta i ållmänbet fvid skogshushållbingen icke gifvas, Så kan t. ex. kultur ur hand vara att föredraga för fröslagställningar, men gatskä ofta äfven motsatsen. Dessa senare måste ställas än ljusare, än dunklare; här kan man utrota hela träden med stubbarne, annorstädes duger icke detta alls. I en skog är åstadkommandet af en bestämd beståndsordning af största vigt, i en annan har det alls ingen betydelse. Den regelbuådna; -konstmässiga indeMmingen med åtföljande slagafdriföing år än den basta och mest ätt rekommehdera, än alldeles förkastlig. Den ena fårhjorder afbiter granplantornä, den andra rör dem icke och kan derföre lugnt drifvas i planteringar och sådd at detta trädslag. Här gör villebrådet mycken. skada, der föga; än behöfves mindre, än större frömängd; än är sådd, än åter plantering att föredraga; korteligen. det gifves ingenting, som icke ofta, på dea ena orten är annorlunda och måste göras på annat sätt — om det skall vara ändamålsenligt — än på iden ändra. Den allra sömsta förvaltning vid stora och utbredda statsskogar är derföre ofelbart den, vid hvilken man från centralstyrelsen må efter se ve grundsatser leda allt specielt genom instruktioner och skriftliga anordningar, samt lemnar lokåltjenstemännen alls ingen sjelfständighet. Det tan dervid icke.felas eh mängd ganska opassande föreskrifter; de verkställande personerna befrias från allt ansvar och. beröfvas tillika all lust att befördra det goda på bästa sätt; hela förvaltningen blir en pappersförvaltning, hvilken både lif och kraft felas, och vid hvilken man är nog tillfredsstäld, endast allt står i akterna, utan att män bekymrar sig om, buru det ;ser ut i skogen. Dertill är den vanligtvis äfven alltför trög, ech tidpunkten, då något godt kunde hafva uträttats, ganska ofta längesedan förbi, då orderå kommer och försöket får göras. En viss frihet i utöfningen är derföre för lokaltjenstemännen ålldeles oumbärlig, och dei måste alltid vara större, ju större förvaltningen är, ju aflägsnare centralstyrelsen är från skogarne och ju mindre den der:öre är i stånd att på ort och ställe undersöka, hvarpå det beror om en anordning är att anse såsom ändamålsenlig eller motsatsen. Men härvid kan äfven å andra sidan ett motsatt ondt ganska lätt inträffa; nemligen att centralstyrelsen förlorar allt tetnisk betydelse, i det lokalvederbörande, då det är fråga om något väsendtligt, göra sig blldeles oafhängiga och åt styrelsen öfverlemna blott formen af bifall och anordningen af de allmänna grundsatser, som man åter efter godtycke lämpar efter lokälen och så länge modifierar och ändrar, tili dess, slutligen ingenting mera deraf är öfrigt, då ö:verallt blott undantag blifva gällande. Denna ytterlighet synes likaledes icke heller vara riktig; åtminstone tyckes den göra en centralstyrelse alldeles onödig. Äfven har man dervid ingen borgen; att icke till blut blotta personliga åsigter, hvilka lätt kunna vara irriga, göra sig gällande, och ett sådant förhållånde kan .nan ingalunda gilla. Om man mäste tillstå, att en skogs ändamålsenliga behandling icke öfverallt kan vara lika, och att det vigtiga och ändamålsenliga städse endast kan utvecklas ur deverklige förhållandena .på ort. och ställe, så blifver dock denna behandling spå de orter, der jordmån, klimat och skogens öfiiga förhållanden likna hvarandra, sig lik. Men huru ofta ser man icke der, hvarest sättet för det tekniska utförandet -helt och hållet blifvit öfverlemnadt åt lokalvederbörandes eget godtfinnan de — t. ex. i två närgränsande revierer, sem stå under två olika öfverforstmästare — att vid helt och hållet lika förhållanden. alldeles motsatta åsigter följas, eller att-efterträdaren har en mot företräda: ren alldeles -motsatt princip. Den ena älskar ljusa. den landre dubkla frö-slagställningar, den ene små kulisshyggen, den aridre stora, arrenderade huggnin gar; på ena stället inskränkas planteringar så myc ket som möjligt, på det andra utbredas de så, att man, om möjligt, på dem gråndar hela återväxten. I revieret A. måste plantorna förtvina under fröträd, hvilka man för länge låter qvarstå; i revieret B. I skola fröträden uthuggas innan slaget ännu är besådt; här planterar man högstammigt Och föredrager gamla plantor, der anses endast unga planteringar ändamälsenliza; på ena sidan om en gräns får blott hälften så mycket frö användas mot hvad som på den andra sidan är föreskrifvet.. -Nu kandock gränsen tydligen icke göra en: så. stor skilnad, -att, så fort iman träder öfver den, allt måste vara helt annnrlånda. I till hvarandra gränsande departementer —ilt..ex. Preussen; Braunschweig, Hannover och oi här nederbörd helt och bållet. Må man be-! sinna hvad denna naturförmån innebär i detta klimat! Man kan derföre knappt tänka sig två