Aftonbladet – 23 april 1859, sida 2

De fredliga underrättelser, som telegrafen oragte under de senaste dagarne, synas endast na berott på de respektive makternas försök att i sista stunden ,sopa rent för sin dörr, och ge sig ett sken af foglighet och fredskärlek, liksom fallet äfven var före det orientaliska krigets utbrott. Att döma af dagens telegrammer är kriget oundvikligt och dess utbrott kan hvarje ögonblick befaras. Det är sterrike, som synes ha bestämt sig för att draga svärdet och icke låta saken längre förhalas; det har förelagt Sardinien såsom ultimatum, att det inom tre dagar skall bestämma sig för afväpning, någonting, som Sardinien under närvarande förhållanden icke kan göra, utan att äfventyra revolution. Det låg i Österrikes hand att undvika konflikten, om det visat sig villigt till några verkliga medgifvanden, men det har undanskjutit förmedlingen och vill hellre med vapen i hand göra gällande sin rätt att beherrska Italien och derom kämpa med Sardinien och Frankrike, än att revidera sina fördrag med de smärre italienska staterna och lemna en viss konstitutionell oafhängighet åt Lombardiet-Venedig. Ett tyskt blad, som i olikhet med de Alesta sådana i denna fråga icke velat upp-. träda såsom ett österrikiskt språkrör, utan fördomsfritt och oväldigt betraktar förhållandena, yttrar sig på följande sätt om de båda stormakternas ställning till Italien: Man kan ej längre för sig dölja att kriget är oundvikligt, då båda eller rättare sagdt alla tre parterna önska detsamma. Österrike och Frankrike vilja kämpa med hvarandra om öfverväldet i Italien, emedan de inse, att de måste det. Den italienska revolutionen kan tvinga dem dertill, och sedan denna väl hunnit fatta fotfäste, så skulle deras läge bli vida kinkigare än nu, då de kunna föra ett legiimt krig, Österrikiska armen känner sig tillräckligt stark att mäta sig med den franska; och äfven i fall vapenlyckan förklarade sig emot Österrike, så anser det sig. alltid ha att påräkna bistånd af Tyskland. Detta skulle nemligen ej kunna tillåta, att Lombardiet lösryckes från Österrike för att dermed rikta Sardinien och Frankrike. Dessa beräkningar ha visserligen mycket, som tyckes tala för dem, men kunna likväl möjligen slå fel. Börjar Österrike kriget, så stannar denna makt allid i ansvar för detsamma, och Ludvig Napoleon kan då påstå att han endast velat skydda Sardinien. Huruvida hans försäkringar i den senaste Monitörsartikeln rörande Tyskland -ha någon allvarsam mening, må lemnas osagdt. Emellertid är det ganska troigt, att han önskar lefva i fred med Tyskland, enär han mycket väl känner detta lands styrka, och vet, att i fall Tysklands armåeer bestämde sig för ett fälttåg emot Frankrike, så skulle hans kejserliga herrlighet snart taga en ända. Men Tyskland företager sig ej någonting sådant, emedan det hvarken ligger i dess inresse att i Frankrike åstadkomma ny restauation eller att biträda den österrikiska despotismen iItaliens underkufvande. Men det ir så mycket mera betänkt på sin pligt att sätta sig i säkerhet och sörja derför, att icke illfälliga segrar måtte :väcka den fordna eröfringslustan, samt att Napoleon III verkligen måtte, såsom han sjelf föregifver, inskränka sig till att skydda italienska folkets rättigheer. Han förtjenar visserligen häruti icke förroende, utan endast. misstroende, ty till nåsonting annat berättigar ej hans hittills tillryggalagda politiska bana, men man kan ryggt låta honom hållas, då ban i alla fall med det motstånd, som Österrike förmår uppställa emot honom, och med den inre opposition, som inom Italien måste af sig sjelf appkomma, icke blir i tillfälle att anstifta mycket ondt. Genom en sådan kamp kan han ej annat än försvaga sin makt, och om nu detsamma inträffar med Österrike, så kunde allt detta endast tjena Tyskland till nytta. Men Italien har utsigt att ur kampen åter uppstå med nya krafter -och bilda ett fritt statsförbund, så snart det blott förmått hålla ifrån sig det franska herraväldet. Att vara betänkt häruppå är Italiens ensak, och det tyckes äfven sjelf vara i full medvetenhet af denna uppgift. Det konstitutionella partiet har inom alla italienska stater verkat för att kunna sjelf öfvertaga den blifvande organisationen, och har härmed redan kommit så långt, att det till London kunnat sända ombud, hvilka gifvit de engölska statsmännen den försäkran, att de äro i stånd att tillvägabringa en fredlig reform så väl af Kyrkostaten.som af de smärre staterna, om man blott kan föranleda de österrikiska och franska truppernas aflägsnande från Italien. Oeh ehuruväl detta fredliga förslag ej förmår göra sig hördt under det nuvarande vapenbullret, så är det derföre ingalunda öfvergifvet, och kan tjena till en utgångspunkt för Englands blifvande statsmän, hvilka häruti sannolikt komma att understödjas af Preussens och Rysslands. Och härmed är redan den gräns betecknad, som Louis Napoleon icke får öfverskrida utan att ådraga sig hela Europas vrede. De österrikiska tidningarne förmena visserligen i sin vishet, att Tyskland borde förekomma honom och hindra honom från att börja kriget derigenom, att man sjelf hotade honom med ett sådant. Men Tyskland är å sin sida allt för klokt att icke inse, att detta vore detsamma som att uppoffra Italien och göra Österrike till herre inom Tyskland, och det föredrager derföre att afvakta slutet på den tvekamp, som nu uppstått i Italien. Om Tyskland värnar sina egna gränser, så kan ingenting ondt hända detsamma, och det kan då utan egna uppoffringar få betrakta det skådespel, huru de båda despotiska makterna, efter att hafva tillfogat hvarandra fillräekliga förlucter ca sig nädga