Aftonbladet – 23 april 1859, sida 2

Bra, Sven — man ser att du är en karlekarl. Hoppas att. löjtnanten aldrig tviflat pået. Först sedan Gudmar gått ut han ärnade sig att möta kaptenen — kom gumman sig åter. före. Jag kan säga dej, barn), yttrade hon med en viss högtidlig ångerfullhet, att ditt oppförande riktigt rört opp mej. Och jag vill derföre säga dej det här ordet, att de lönerna jag spart ihop — och de ä inte så små styfrar — ska bli dina, när jag lägger ihop mina ögon. Jag utkorar dej till min ärfvare till så väl pengarna som till sakerna i bägge kistorna, der jag efter hand samlat så litt om litt af alla slag... Och nu bör du begripa att det alltihop blir full rigabalsam för det, som du fick på förhand. Jesses, : moster, talar j rena sanningen? Vill j sättat i testamente med rena ord att Sven Dillhufvud är eran arfvinge, så, vill jag också hålla er i värdering som om j vore min egen mor — och med det namnet skall jag kalla er, om j vill. Nej, tack du, vi få allt hålla fort med mosterskapet, annars kunde folk komma på konstbesynnerligt tal om ungdomen min., nJo, det kunde någon sticka åsta och försöka sej med räskastning åt er! Då vet j att j har en som kan försvara er — det har han både mod och makt till... Seså, moster, låt oss nu famntas så vackert och fint! Åh ja... kan det inte vara då ... din lille spelevinkl — Vill j slätt inte, moster, att jag skall säga mamma ? Nej då ... det är så opprörande. Ett stycke från kapellgården mötte Gudmar kaptenen, i hvars åkdon han genast uppsteg,