fall icke kan bestridas, eller på andra out redda orsaker; nog af, vi famla ofta.i mörker, då fråga är om Sverge, men veta perfekt hur det står till, t. ex. i Amerika. Och likväl är äfven vårt land förtjent af någon uppmärksamhet; likväl har äfven den svenska jorden inom sig stora resurser, endast man gör sig besvär att uppsöka dem. Men så länge kunskapen om fäderneslandet icke står på bättre fötter, än att man konversationsvis får höra sägas: Malmö, detär ju en stad på 8 tusen invånarex, eller Frösön, den ligger väl i skärgårdenn, 0. s. V., så länge äro förhoppningarne svaga, att fosterlandet skall intaga den rang, som det förtjenar, i sina egna söners hjertan och omdömen. En brist i afseende på kännedomen af fosterjorden synes vara på väg att afhjelpas genom det nya statistiska embetsverk, som för några månader sedan blifvit inrättadt, och hvilket redan utvecklat mycken verksamhet inom sin spher. Hittills har man endast haft Forssells statistik att rådfråga, om man velat ha reda på t. ex. folkmängd eller andra förhållanden inom rikets särskilta kommuner. Men den boken, i öfrigt mycket förtjenstfull, är nu likväl tjugo år gammal, och vi veta alltför väl, huru i vår framåtskridande tid stora förändringar kunna ske inom två decennier. Det är således med nöje man mottagit den nya statistiska centralbyråns berättelse för åren 1851—1855. Närmare vår tid lärer man för närvarande icke kunna komma, såvidt uppgifterna skola stödja sig på autentika underrättelser. Till en början saknar det icke intresse att se den progressiva tillväxten af rikets städer under de sista femtio åren, ty så långt utsträcker centralbyrån sina jemförelser. Folkmängden utgör här en skäligen säker gradmätare, Att Stockholm och Göteborg intaga främsta rummen, det är en känd sak, och den äran bestrider dem ingen. Men tredje platsen har på sednaretider 5fvergått från Karlskrona till Norrköping, icke derföre att den förstnämda staden gått baklänges, utan af det skäl, att den sednare utvecklat sig fortare. Äfven Malmö har på sista åren tagit rangen af stationen för! rikets örlogsflotta, Skånes hufvudstad har derjemte gått förbi Gefle, denna gamla stapelplats för Norrlands produkter, som fått svåra medtäflare i de nordligare örterna, men som likväl ännu intager sjette rummet på städernas rangrulla.. Derefter kommer vår universitetstad, det gamla konungasätet Upsala, nu såsom tillförene försvarande sin rang som den sjunde i ordningen, en plats, hvilken denna stad länge innehatt, För dem, som hylla de skandinaviska ideerna, torde det vara kärt att erfara, huruledes den ort, der drottning Margreta stiftade den ryktbara unionen, ännu håller sig uppe och är den 8:de bland våra städer i folkmängd, samt följaktligen äfven i anseende. Det är öfverflödigt tillägga, att frågan är om Kalmar, denna urgamla stad, dit våra nyaste författare vilja förlägga de beryktade Lodbrokidernas säte, sedan detta förgäfves blifvit sökt i de svenska upplanden, och lika fruktlöst i Skåne samt på de danska öarne. Att längre fortsätta uppräknandet af städernas rangordning, skulle blifva altför vidlyftigt. Likväl torde det böra nämnas, att Lund, Jönköping och Örebro äro de, som stå närmast i folkmängd efter de redan-angifna. Märkligt är, att en bland våra större städer deklinerat, under detnästan alla de öfriga med raska steg gått framåt. Detta undantagsfall inträffar för bufvudstaden i Stora Kopparbergs län, och är troligen beroende derpå, att Fahlu grufva, som i. sekler utgjort en af rikets skattkamrar, numera nedstigit från sin fordna rang, och måst lemna företrädet åt yngre medtäflare. Äfven rikets äldsta hufvudstad, det uråldriga Sigtuna, som trött af år nedsjunkit i glömska och obetydlighet, synes visa tecken till ohjelplig ålderdomssvaghet. Öfvergå vi till landsbygden, så fäster det nya embetsverket vår uppmärksamhet på en omständighet, som hittills varit temligen förbisedd, men hvilken likväl orsakar icke så liten villervalla vid uppgörandet af statistiska tabeller och beräkningar. Saken tyckes vid första påseende vara obetydlig nog och består deruti, att våra minsta kommuner, kyrko-socknarne, ofta äro delade mellan olika härader, tingslag, domsagor, fögderier och län. Det vill likväl säga, med få ord, att ingen öfverensstämmelse råder mellan den civila och ecklesiastika indelningen af landet. Onekligen måste sådant göra oreda såväl vid inhemtandet af uppgifter som vid dessas sammanställånde i system. Ett slikt missförhållande är utan tvifvel en ivarlefva från de tider, då landet egde tvenne skilda myndigheter, af hvilka ingendera ville vika för den andra. Den ena af dem, som sorterade under hans helighet i Rom, ansåg det troligen under. sin värdighet att taga notis om den verldsliga maktens anordningar. Nu vore dock tiden inne att afhbjelpa dylika bristfälligheter. Icke kan det vara ändamålsenligt att t. ex. Ulrika socken i Östergötland börer till fyra särskilta härader, och Rumskulla pastorat till 3:ne län. Lika så litet att Wårfrukyrka kapellförsamling i erkestiftet skall tillhöra 3:ne tingslag, och Loos pastorat, på gränsen emellan -Helsingland och Dalarne, vara fördeladt mellan fyra härader, tre fögderier och tvenne län. Socknar, som tillböra 3:ne särskilta tingslag, finnas för öfrigt i flera provinser, såsom i Nerike, Wermland, Westergötland, Småland och Skåne, och de, som ligga i tvenne härader, äro snart sagdt LA