Aftonbladet – 23 april 1859, sida 2

ETT KÖPMANSHUS I SKÄRGÅRDEN ), ROMAN år. P EMILIE CARLEN. Löjtnanten visste blott en utväg att stifta fred. Jaså, gamla Troll, ropade han skrattande, du handterar Sven liksom du handterade mig, då jag var pojke! Men se; Sven gör precist detsamma som jag gjorde: han skrattar åt qvinfolks-tukten. Det kunde du väl också begripa, kära Vivika, att en sådan karl som Sven icke gör dig den glädjen att visa så mycken ondska som går i din gamla fingerborg en gång.n Hvad det talet lisade skönt! Och nu skrattade Sven så att han höll på att tumla omkring på golfvet, allt medan han bedyrade att om det varit någon han estemerat, skulle han nock vetat ställa sej på den foten han borde stå — men vettuger man vet hvad han gör, och han kan gerna förlåta en stackars gammal käring sitt ondskesinne. Förträffligt berömde Gudmar. Och du, Vivika, har nu sett att när vi karlar förlåta, så tala vi aldrig lefvande ordet mer om sådan strunt. Sven bryr sig icke ens om att taga ifrån dig den hjelp, han kan göra här iköket, när du vill vara beskedlig och medgörlig igen. s Det är ackurat som löjtnanten talte ur mej sjelf ... Se så, moster, nu ska vi gullegoa oss igen! Jag är inte något vidare ond på er, och bara jag nu får tvättat mej i syna, tar jag väl till pepparroten igen.n 4) Se A. B. n:is 1—47, 49—58, 61—81, 83 92