Aftonbladet – 11 januari 1859, sida 2

patier) för italienska nationaliteten och friheten, torde näppeligen äfven den mest godtrogne kunna antaga. Deremot kan det väl hända, att han under nuvarande förhållanden anser sig behöfva någon krigisk diversion. Det skimmer af krigisk ära, som Krimfälttåget gaf fransmännen till en liten tröst och tillfredsställelse för nationalfåfängan, har redan hunnit förblekna. Året 1858 har varit särdeles egnadt att kasta ctt ljus öfver det politiska elände, i hvilket Frankrike befinner sig. Espinasses regime gjorde det fullkomligt klart för hvar och en, att man icke mera i Frankrike bör göra sig några illusioner om laglig frihet och säkerhet, utan att sjelfherrskarens vilja är högsta lag, hans personliga säkerhet det högsta samhällsintresset. Det har tillika visat sig, att kejsaren, till följd af omständigheterna, börjat vackla och röja en viss osäkerhet, och på den senaste tiden har försports ett sväfvande fram och tillbaka, mellan små liberala medgifvanden och tvära återfall till den stränga despotismen, ett system, som icke på längden bär sig för en regering, allraminst för den, som just skrutit! öfver sin fasthet och konseqvens. Insigten härom och medvetandet, att löftena om den frihet, som en gång skulle kröna författningsverket af 1852, aldrig skola uppfyllas, vållar en oro och en nedslagenhet hos den franska bourgeoisien samt hos hela intelligensen i Frankrike, som kejsaren måste finna högst betänklig. Den franska nationalandan känner sig under sin slummer tryckt af en förfärlig mara. En korrespondent från Paris till Indpendance Belge slutar, efter att ha talat om mattheten i politiken, sitt nyårsbref med följande karakteristiska strof: Med ett ord: i filosofen, i historien, i poesien, på teatern, i kritiken är allting vanmäktigt och tynande; man, skulle kunna säga, att det är ett af dessa dödslugn, då allting slocknar, till ooh med hoppet. Den franska andan har refvat sina segel. Det är möjligt, att kejsaren anser ett krig behöfiigt, för att göra ett afbrotti detta dödslugn, på djupet af hvilket alltid stora faror gro. Det är också möjligt, att han tror sig kunna hjelpa sig fram och sysselsätta sinnena genom hvarjehanda blotta demonstrationer; men i sådant fall skulle dessa ändock lätt kunna medföra verkningar, som öfverstege beräkningarne och möjligen korsade planerna hos äfven den finaste och mest förutseende diplomati.