till den bestämmelse, som dess författare sjelf antydt, att mera vara en läsebok för eftertanken än en lärobok för minnet. Om läraren begagnar denna lärobok såsom källa för sina förklaringar, om han låter lärjungarne under lärotimmarne läsa vissa stycken deraf, och språken hufvudsakligen efter den i densamma gjorda uppställning inläras, så skall den s.k. stora katekesen utan tvifvel gagneligt inverka på undervisningen och ungdomen införas i en allt förtroligare bekantskap med densamma, utan att man deraf behöfver befara den förstelnade uppfattning, som så lätt blifver en följd, då lärjungen tvingas att vid späda år ordagrannt fästa i minnet en så. utförlig och för en mognare ålders tankeverksamhet afpassad lärobok som denna förklaring. Vid öfvervägande af de hinder fö: en lefvande uppfattning af kristendomens heliga läror, som ofta visat sig uppstå genom utanläsning af en med denna logiska utveckling försedd förklaring, har komiten icke kunnat annat än anse det vara tillräckligt, om Luthers i all dess korthet kärnrika och med bekännelsens fulla kraft allt väsentligt omfattande katekes begagnades såsom stöd för minnet. Om således hemlexorna blifva kortare och följaktligen en mindre del af lärotimmarne åtgår till deras förhörande, torde de föreskrifna undervisningsämnena, på de trenne år, som motsvara skolans trenne första klasser, kunna medhinnas, utan att en uti all undervisning och aldramest vid det vigtiga läroämne, som tillika bör blifva en näring för lärjungens andliga lif, skadlig brådska eller ytlighet är att befara. Sedan en öfversigt af den heliga historien och en sammanfattning af trosläran blifvit i denna första enkla form meddelade, bör, enligt komitens tanke, ungdomen så tidigt som möjligt föras till all kri lig undervisnings urkälla, bibeln. Valda bibelspråk, lämpade efter de delar af katekesen, som böra förklaras, må, såsom början till en sådan bibelkännedom, af ungdomen äfven utantill inläras. Dessa språk, redan i de första klasserna så inhemtade under katekesens läsning, torde mången gång : nder det följande af lärljungarnes lefnad kunna blifva för dem en ur minnet framdragen skatt till varning, vägledning eller tröst. Så har komiten ock föreställt sig förhållandet kunna blifva med valda verser ur vår psalmbok, hvilka den metriska formen dessutom torde göra lättfattliga för barnasinnet. Efter en sådan läsning af enskilta valda bibelspråk, som, enligt komitens förslag, skulle sluta med den tredje klassen, borde läsningen af Nya Testamentet vidtaga och fortgå genom den öfriga delen af läroverket, först efter den antagna öfversättningen, sedermera i de högsta klasserna på grundspråket. På det att Bibelns enkla, höga innehåll med dess ursprungliga kraft måtte så mycket säkrare intränga i lärjungarnes sinnen, har ingen lärobok i mellanklasserna blifvit stäld bredvid densamma. Bibeln sjelf skulle läggas till grund för en kateketisk behandling. För meddelandet af en välgrundad, redig och riktig kunskap i kristendomens läror synes nemligen katekisationen, liksom den är det naturligaste och äldsta lärosättet, äfven vara det, som mer än något annat finner ingång hos ungdomen och erbjuder en möjlighet för lärans mångsidiga, grundliga och för lifvet fruktbärande utveckling. Denna katekisation har komiten derföre ock ansett böra fortgå genom fjerde och femte klasserna, så att läraren under densamma söker bibringa ungdomen en logiskt ordnad, steg för steg sig vidgande kunskap, med hvilken, i komitens tanke, under första året i sjette klassen borde förenas ett återupplifvande af den förut begagnade lärobokens innehåll, för att derigenom ansluta framställningen närmare till den vid denna ålder vanligen inträdande konfirmandundervisningen. Att vid bibelläsningen evangelierna i första rummet begagnas och att läraren, under läsningen af de heliga skrifterna, fäster lärjungarnes uppmärksamhet på samt lemnar förklaring öfver de häntydvingar på de för Österlandet egna seder, bruk, inrättningar och föreställningssätt, som der förekomma, och utan kännedom af hvilka meningen ej i sin fulla klarhet kan fattas, torde vara öfverflödigt att erinra. Såsom en nödig vägledning vid bibelläsningen i skolan har komiten slutligen ansett någon kunskap böra meddelas i de bibliska böckernas innehåll och historia, och derföre ibland andra upptagit detta ämne för kristendomsundervisning i den sjette klassen. Sedan lärjungen sålunda blifvit vand att omedelbart ur sjelfva källan hemta ljus i det kristliga lifvets högsta frågor, skulle slutligen i skolans högsta klasser troslärans grundsanningar, systematiskt ordnade, meddelas efter en tjenlig, icke alltför vidlyftig lärobok, som enkelt och klart framstälde EvangelisktLutherska kyrkans lära i dess positiva innehåll och tillika ständigt hänvisade på Skriften. Detta utvecklingssteg af undervisningen har komiten, i betraktande af lärjungarnes ålder och uppfattningsförmåga, icke trott sig kunna föreslå att begagna tidigare än på sjette klassens andra år. Såsom en förberedelse till undervisningen i kyrkohistorien kar komiten till upptagande bland läroämnena i femte klassen föreslagit kyrkohistoriska berättelser, hvarmed komiten velat förstå en mera åskådlig framställning af personer och händelser, som haft större inflytande på den kristna kyrkans utveckling. En sådan framställning synes först då kunna begynna, när lärjungarne mottagit någon undervisning i den allmänna historien. Efter denna förberedande framställning, som, just derföre att den icke gör anspråk att behandla det hela af kyrkans utveckling, kan göra vissa hufvudmomenter i densamma mera lefvande genom att i utförligare drag framställa deras bild, skulle i skolans högsta klass meddelas en sammanhängande öfversigt af kyrkohistorien och denna så nära som möjligt ansluta sig till den lärobok, som vid den dogmatiska undervisningen begagnas, Modersmålet. Vid allinom skolan förekommande undervisning i detta ämne anser komitn den största vigt böra läggas derpå, att modersmålet icke behandlas såsom ett främmande språk, hvilket lärjungen i skolan skall lära sig förstå, utan att öfningen i språkets riktiga och vackra behandling städse förblifver hufvudsak. Den undervisning i modersmålet, som i första klassen begynner, bör, enligt komitens åsigt, redan der gå ut på att icke blott sätta lärjungen i stånd att rätt tillegna sig det som på detta språk meddelas, utan ock bereda honom tillfälle att genom öfning väl uttrycka sina tankar; både vid det som läses och vid de muntliga öfningarne bör sjelfva ämnet taga icke blott hans förstånd, utan äfven hans fantasi i anspråk. Om läraren låter lärjungen uppläsa kortare stycken efter ett tjenligt urval, skall denne på en gång kunna öka sitt ännu obetydliga kunskapsförråd och öfva sig i innanläsning, denna senare betraktad icke blott som en mekanisk färdighet, utan äfven såsom en måttstock på förmågan att fullständigt och riktigt uppfatta innehållet af det lästa. Berättelser — företrädesvis ur Nordens rika sagohäfder — synas på en gång utgöra den bästa förberedelse till läsning af egentlig historia och tillika erbjuda ett fäste för behandlingen af modersmålet; meddelade muntligen af läraren, skola de nemligen icke blott för lärjungen framställa en åskådlig bild af händelserna, utan böra ställas i samband med försök att med egna ord återgifva dem och sålunda öfva lärjungen i en riktig framställning af sina tankar. Härtill må redan i denna klass komma utanläsning af några kortare stycken, helst af poetiskt innehåll. Öfningar i rättskrifning torde ej nog tidigt kunna anställas, men i danna klacg hära Iineobhetnkac 4ill afokrift af khnntann NR. UDEN ot NA DO: IG I ft Ja Kr ft EN JR ft Järn RR NA EEE TEE I rOÖM 4 Ar mm nior oo