Aftonbladet – 11 januari 1859, sida 2

Kanske vore det så godt, utbrast Majken med sitt klingande skratt, att jag också toge på mig det holländska pannsmycket! Men det får jag ändå spara till ett mera gripande tillfälle — för den här gången får det vara nog. Icke utan kedjan, Majken, det råder jag dig tilll Nå väl, så låt oss då slå oss i kedjor! Och blir jag icke sedan en värdig dotter af rike köpman Moss, vet jag ingen råd. Jag tycker herr Holt är nästan förbunden att blifva kar i mig. För en ung man, som ärnar göra sin lycka på stranden, vore väl dessutom omöjligt att icke dyrka de minsta behag, innefattade i så mycket guld. Akta dig, barn — sådant gyckel har förr en gång blifvit allvar. Nå, än sen — har det icke också alltid blifvit allvar med mina afslag. Jag kan ju snart icke räkna alla de anbud pappa haft på sin vara. Men komme hvad som komma: vill, jag är trygg, Våra klippor och ja äro af enahanda lav: Gud Har kopat hårda. : Men Gud, Majken lilla, splittrar klipporna. Alla de här små skären voro icke utströdda med detsamma: de hafva genom någon jordstöt blifvit slungade ut i hafvet. Det är så, mamma, och jag kan icke hindra att det går på samma sätt med mitt hjerta, min lycka och min sinnesfrid. Men ett förhållande står alltid qvar, om än tusen jordstötar uppryckte. allt annat: kärleken och troheten ... Men nu farväl med dessa allvarsamma tankar — klockan är half 4, och jag känner på mig att vi snart ha pappa här... Något mer än en halt timma senare låg båten vid bryggan, och der stod nu Majken så vacker och grann i solskenet och välkomnade sin far med det mest behagliga småleende.