Aftonbladet – 11 januari 1859, sida 2

Underrättelserna rörande ställningen i Italien börja att låta ganska betänkliga. Händelserna i Servien, som varit egnade att väcka österrikiska regeringens bekymmer med afseende på dess sydslaviska undersåter, ha, såsom man lätt kunde tänka, bidragit till att öka spänningen i Österrikes italienska besittningar. Och under det att demonstrationerna uti Lombardiet tilltaga, medan österrikiska regeringen ser sig föranlåten att tillstänga universitetet i Pavia och vidtaga hvarjehanda försigtighetsmått, uppträder franske kejsaren nyårsdagen med sin bekanta demonstration, yttrandet till österrikiske ambassadören hr Häbner. Detta yttrande var för ingen del tillfälligt: det sätt, hvarpå det omtalats af de halfofficiella blad. som ha förtroendet att tolka kejsarens mening och afsigter, bevisar, att orden voro noga öfvervägda och afsågo att göra den effekt, som de åstadkommit. Och denna har icke varit obetydlig. Pariserbörsen har genast blifvit gripen af-en panisk förskräckelse, som, långt ifrån att på något sätt lugnas af meddelanden och artiklar i ?Constitutionnel och Patrie?, tvärtom synes vara i tilltagande. Österrike bar svarat genom att sätta femtiotusen man i marsch till Italien och låta Europa veta, att österrikiska armån i Italien inom några veckor skall uppgå till. 150,000 man. I England har underrättelsen om den napoleonska demonstrationen visserligen äfven framkallat mycken sensation, men den stora engelska pressen söker naturligtvis förringa dess betydelse. Times? finner emellertid såJana demonstrationer ytterst förargliga för den finansiella verlden, emedan kapitalisterna väl kunna sätta i fråga, huruvida icke frasen: kejsardömet är freden? innebär ett gyckelspel. och huruvida icke en fred, som hvar tredje månad genon: någon demonstration allarmerar alla grannar, ör nästan värre än ett krig. Att döma af flera engelska tidningars och korresponde nters yttranden känner engelska nationen ingen symnerlig kallelse att med en despotisk allierad draga i strid för den italienska nationaliteten, lika litet som att i ett lika dåligt sällskap kämpa emot henne. Engelska regeringen skulle — heter det — icke ha någon garanti för att Frankrike, i fall en intervention kröntes med framgång, medgifver upprättandet af en konstitutionel regering på halfön, och skulle vara föga tjent med att offra blod och penningar, för att frigöra Italien från en despotism och öfverlemna det åt en annan. Hvad som är franske kejsarens verkliga afunder allt detta, är icke så lätt att veta. Att han skulle ledas af några verkliga sym ers er NN vek