Aftonbladet – 11 januari 1859, sida 2

hos husegarne notoriskt stodo den liberala sidan så nära, att de voro villiga ingå på ika rösträtt endast anhängarne af densamma jafstode från liströstningen med 10 namn. Hvad öfverståthållareembetet kan komma att i ämnet besluta, det hvarken kunna eller våga vi förutsäga. Då besvären nppstäldes i den form, att öfverståthållaren kunde blifva i tillfälle att återförvisa ärendet till ny bebandling, har afsigten dermed måhända hos en och annan varit, att man på detta sätt skulle kunna bespara regeringen obehaget att afslå ett förslag, omfattadt af en så ofantligt öfvervägande majoritet bland hufvudstadens röstegande invånare. kv en sådan beräkning skulle naturligtvis då förbinda sig hoppet, att de valberättigade skulle vid ärendets förnyade behandling fästa något afseende på regeringens i Örebrofrågan uttalade grundsatser. Huru vid det ena och det andra kan komma att gå, får framtiden utvisa. Vi, som alltid ansett klasshänvisningen såsom en olaglig åtgärd, då till följd af grundlagsförändringen lagligen existerande valklasser här icke finnas, kunna naturligtvis, fastän den af oss omfattade åsigt genom densamma blifvit segrande, ej. ogerna se den ogillad och ärendet på denna grund återförvisadt. Lagens helgd framförallt! Men derföre bör man också hoppas och vänta, att, em öfverståthållareembetet återförvisar ärendet. detsamma ej dervid må tillåta sig att förklara. utlägga och förvränga grundlagen för att förhjelpa en uppretad minoritet ut: dess äflan att till hvad pris som helst förvandla sig till majoritet. Man har haft mer än nog af lagvrängningar och obehöriga grundlagsförklaringar under denna frågas hela behandling. och det vore önskvärdt, att våra myndigheter ändtligen droge s:g till minnes, att ingenting är för samhällets lugn vådligare, än då lagens väktare genom sitt föredöme visa massorna att det går för sig att trampa lagarne i stoftet. Hvad som nu inträffat i afseende å klasshänvisningen och den klagan som förts öfver beräkningen af klassernas röster är emellertid ingenting annat än hvad vi för flera månader sedan togo oss friheten förutsäga. Vi ansågo då såsom nu hänvisningen till klasserna? såsom en kupp, genom hvilken man åtminstone velat försöka förhindra de valberättigade att på valfrågans utgång utöfva det dem grundlagligen tillkommande inflytande. Vi anmärkte, att magistraten egde alldeles ingen laglig utväg att utröna hvad som blifvit klassernas öfvervägande mening. Vi påpekade alla de stötestenar, som i detta hänseende företedde sig, samt visade, att ingenting annat återstode än en röstberäkningsgrund efter magistratens tycke, d. v. s. en godycklig röstberäkningsgrund. Och vi tilläde: Men hvem skulle väl vilja foga sig efter en sådan? Möjligtvis de, som på detta sätt komma i maoriteten; — — men säkert skulle minoriteten, hvilkendera åsigten den än representerade, icke foga sig efter magistratens godtycke. Man läse husegarnes besvärsskrift, och man döme, om vi varit sannspådda. Det återstår oss att skärskåda magistratens utlåtande och grosshandelsklassens påminnelser. Om dem härnäst.