Aftonbladet – 24 november 1858, sida 2

hans häst som blifvit genomborrad af kosackens lans. Men då det ädla djuret störtat till marken, hade dess ryttare känt sig omfattad af ett par starka armar, som ryckt honom undan faran att blifya krossad under dess tyngd; hvarpå en annan häst blifvit honom erbjuden. Det var Mikael, hvilken liksom Georg, dragen af en ovilkorlig makt dit, der han hörde svenskarne ånyo vara I fara, och vid åsynen af Czarnecki trängt sig till hans närhet, som med sin honom troget följande blick sett faran och lånat den nyss omtalade hjelpen, Vid första blicken på sin räddare hade Czarnecki igenkänt, honom; Hvad, ni här; och för att åter rädda mitt lif? Jag kan icke bättre tjena Polen. .I dess namn, fatta ögonblicket! I dess namn! hade besegrat hvarje betänkande å Ozarneckis sida. Sålunda återgifven åt sitt värf och sina trogna, ropade han i det han visade sig för de segerskriande hoparne: Darren, uslingar! Himlen bevarar mig ännu för att straffa er och hämna den skam I bringen öfver polska nationen. Jublet hade tystnat vid hans oväntade återseende; efter de uttalade orden var det som om det stormande hafvet blifvit stilla och lugnt. Hjelten fattade ögonblicket och upphof ånyo sin väldiga stämma: Polens folk, det är Guds röst som talar i den stillhet som bemäktigar sig er. Lyssnen till dess språk i ert bröst, och det bjuder er att visa er som fäderneslandets försvarare, ej dess förstörare. Tyglen er hämdlust en timma, en enda timma! Om svenskarne efter dess förlopp icke fullgjort sina förbindelser, hän I rätten på er sida och kunnen fullfölja ert verk utan att draga röfvaredådets afskyvärda namn deröfver. Czarnecki tycktes verkligen på väg att åstad