Aftonbladet – 9 november 1858, sida 3

Vår segers morgon är uppgången! Packet skall återföras inom skrankorna af sina pligter; det skall känna vidden af sina brott och höjden af sin monarks nåd. Aldrig, min gemål, aldrig har ni varit mera konung än nu. Jag hoppas det! sade Johan Casimir för att tillfredsställa Louise Gonzagas ärelystnad; men inom sig suckade han: Illusioner! För dig, min Marie, återtog drottningen och blickade vänligt mot henne, påskyndar likaledes denna händelse din lyckas fullbordan; emedan vi, återkomne till Warschaus slott, icke länge skola uppskjuta firandet af ditt bröllopp. ; Marie d Arquien lutade sig ned mot hennes hand, som hon förde till sina läppar. ,Och jag behöfver ej säga dig att detskall ske på ett sätt, värdigt en drottnings välvilja och erkänsla för en dArquien och Zamoyski. Ers majestäts ädelmod öfverstiger alltid våra förhoppningar. -Och du, Stephanien, .skyndade drottningen att tillägga för att ej göra henne lottlös, äfven du måste se din lycka i vår, vid tanken på den ära din fader deri inlagt och de belöningar vår tacksamhet ärna honom. Äfven Stephanie förde drottningens hand till sina läppar, men dessa voro kalla, och en tår föll ur hennes öga. Hur är det Stephanie, du gråter? Förlåt ers majestät. Din hand darrar och dina läppar äro kalla, du mår icke väl? En obetydlig opasslighet, stammade Stephanie, som stred med en våldsam känsla inom sitt bröst. En föreställning, en enda, stod stark och målande för hennes inbillning. Hon kände sin fader, hon kände att han, liksom de gamle romarne, dyrkade fosterlandskärleken högst bland manliga dygder, och att det var i dess namn han skulle uttaga sin hämd på Radziejowskys räddare; en hämd, som efter sakernas nya vändning icke länge kunde uppskjutas. Då vagnen upphunnit slottet, som ligger ett litet stycke utom staden, och stannade om