Aftonbladet – 27 oktober 1858, sida 3

bevarelseinstinkten trädde också hennes naturliga rådighet och energi i full verksamhet. Med tillhjelp af Felix lemnade hon sin trånga bädd och sofgemak, och slutligen måste han ock beqväma sig att bära sin patronessa upp i kyrkan, hänga sin kappa omkring den alltför lätta nattdrägten, beräknad för andarnes hem, och ledsaga henne ut i fria luften, der hon snart återhemtade något af sina krafter. Hon satte sig på en aftäckt stenkista, medan Felix gick att hemta en fiaker. Det var redan nattlif öfverallt. I dadelpalmerna, som höjde sig smärta öfver de andra träden, en skog öfver skogen, klagade nattfogeln; de blommande acasierna, som nyss glödde i solens eld, sågo nu ut såsom om det bleka månljuset blifvit hängande på dem; cypresserna kastade långa, melankoliska skuggor öfver grafvarne och de ofvan jord stående stenkistorna. Madame Ferrier satt på en. af dessa, i hvars fördjupning växte en mängd små hvita stjernblommor. En darrning genomfor henne, några välgörande varma tårar rullade ned för hennes kinder och blandade sig med daggperlorna i de små blommornas kalkar. Engeln gläntade på paradisets port, ty det var ångerns. Nu kom Felix med vagnen, som förde dem båda till slottet, der deras ankomst väckte icke liten bestörtning hos allt som lif och anda hade; exklusive får, getter, åsnor och silkesmaskar. På detta, sätt vardt Felix försörjd till döddagar. Hans syskon ledo heller icke någon brist, ty han delade allt med dem. . Snart talades om intet annat i hela trakten än madame Ferrier, hennes rådjursstek, hennes död och uppst.ndelse.. Huru hon på ett obegripligt sätt — genom outredda naturkraffer — blifvit qvitt det lifsfarliga vildbråd, som fastnat i halsen, ropat på hjelp, blifvit