STOCKHOLM den 27 Okt. l I frågan om styrelseverkens organ sation meddelade vi för några dagar sedan uppsats, som syntes oss värd mycken uppmärksamhet och af hvilken säkerlige., många af våra läsare med intresse tagit kännedom, Denna uppsats har icke vlott auktoriteten af en författare, som gentum egen tjenstgöring var närmare bekant meå pgöromålen och arbetsmetoden inom dessa verk, och som tillika, ensamt i följd af-sina utmärkta egenskaper, varit inkallad i konungens rådkammare, derifrån han likväl allt för snart förflyttades till en annan hög adruinistrativ plats, utan den har äfven, om vi ej misstaga oss, varit framlagd inför 4. Ms konung Oscar och af honom till sina bufvu.ddrag gillad, oaktadt den, ianseende till. sedermera inträffade politiska förändringar inom konseljen, kommit att begrafvas i H. M:ts portfölj. Det var emellertid hufvuåsakligen genom den ifrågavarande höge embetsmannens bemödanden och inflytande under den korta tid han var i tillfälle bevista den senaste riksdagen,som det betänkande i samma ämne från ekonomiutskottet tillvägabragtes, som sedermera grundlade rikets ständers skrifvelse och anhållan om nedsättande af en komite för frågans utredning. Den af oss meddelade uppsatsen kan således skäligen anses såsom en bilaga till samma betänkande och förtjenar desto mer att af komitån tagas i öfvervägande. För egen del bekänna vi, att vi ännu icke sett något förslag till förenkling af embetsverkens organisation, som innebär sannolikheten af bättre resultater än det ifrågavarande, och att vi anse de derför af författaren utaf uppsatsen i lördagsbladet anförda skäl tillfyllestgörande, likasom äfven hans vederläggning af de invändningar, som deremot säkert icke uteblifva från byråkratiens synpunkt. Vi tillägga här ett annat skäl, som författaren i sin ställning svårligen kunnat öppet framdraga inför konungen, men som sannolikt i sjelfva werket kommer att föranleda just det starkaste motståndet till förslagets sättande i verket. Det är, att med en sådan förändrad organisation af de förvaltande verken det blefve nära nog omöjligt att till departementscheter eller ministrar kalla personer utan tillräcklig erfarenhet, insigter och förmåga eller utan andra rekommendationer än för tillfället omtyckta politiska tänkesätt, förnäma slägtrelationer, meriter såsom välbehagliga talare på riddarhuset eller -voteringsmaskiner i utskotten och framför allt annat en medgörlighet i karaktären, som vid hvarje tillfälle kan, vara regenten eller hans favoriter till behag. Det skulle då svårligen gå an att en departementschef i alla mera invecklade frågor kunde anse sig hafva fullgjort all rättfärdighet genom att höra vederbörande och infordra resp. kollegiers utlåtanden samt dervid låta förblifva, undskyllande sig med, då misstag begås, att hafva blifvit vilseförd af någon kollegial auktoritet. En minister, som tillika vore verklig ehef för underordnade embetsverk och deltagande i deras vigtigare arbeten, skulle då ej heller kunna ursaka sig med de underordnade embetsmännens långsamhet eller gensträfvighet att verkställa gifna föreskrifter, att förbise försummelser, att underlåta anmäla befintliga brister och behöfliga förbättringar m. m. s. Troligen skulle äfven då de många officiella komitgerna, som oftast ingenting uträtta, blifva öfverflödiga. . Vid befordringar skulle resp. departementschefer då icke såsom nu sanningsenligt kunna förebära fullkomlig obekantskap med den befordrades lämplighet eller skicklighet för tjensten, eller beklaga sig öfver saknaden af dugliga biträden, såsom nu så ofta är fallet, dä valet af dessa inskränker sig till en fåtalig expedition, der tjensterna gå likasom i arf efter tur och anciennitet; han skulle då, med egen kännedom om den största dugligheten hos tjenstemännen inom departementets hela område, kunna hvarifrån som: helst välja sina hjelpare. Hvar och en finner, att den politiska ansvarigheten hos ministrarne måste högst betydligt ökas genom en organisation, som borttoge de nu varande byråkratiska utväxterna inom administrationen och som gjorde det nästan oundvikligt att — såsom afsigten otvifvelaktigt var då departementsstyrelsen för 18 år sedan infördes, ehuru den sedermera helt och hållet stannat i växten och med sin närvarande tillämpning måhända är sämre än den gamla organisationen af statsrådet -— till ministrar uppsöka män med karaktär, talang samt förmåga af sjelfverksamhet, likasom det är otvifvelaktigt att, under sådana förhållanden, deras inflytande och anseende skulle i omätlig mån höjas ijemförelse med hvad nu eger rum, både hos regenten och representationen. Efter dessa korta motiver för vårt instämmande med den alltför tidigt bortgångne statsman, som uppkastat det ifrågavarande förslaget, hvars hufvudgrund är den helt enkla, att departementscheferna skulle vara verkliga chefer i de dem underlydande kollegier, berättigas deltaga i deras öfverläggningar och öfvervaka deras arbeten, dock utan rätt ait deltaga i besluten, meddela vi hans mera speciella förslag till kollegiernas närmare införlifvande med statsdepartementena. I detta hänseende har förf. i korthet uppdragit följande grundlinier för den blifvande organisationen, nemligen: Till landtförsvarsdepartementet. Krigskollegium, hvilket borde så organiseras, att der i möjligaste måtto redogjordes för alla anslag till landtförsvaret, likasom anslagen för sjöförsvaret nu äro stälda under förvaltningens af sjöärendena lisposition. De göromål, som tillhöra komiterade för salpeterärendena, synas rätteligen utgöra föremål för nämde kollegii befattning och böra dit öfverflyttas.