Aftonbladet – 27 oktober 1858, sida 3

Hvarje gosse, som läser Verldens under framför eldbrasan de långa vinterqvällarne, såsom jag. gjort, är hekant med saltgrufvorna vid: Wieliczska.. Beskiuningen på denna underjordiska saltverld gjorde ett djupt intryck på mig som barn, och jag gjorde derföre en liten afväg för att besöka dem. Alla de under, som ni först hört omtalas i hemmets kära och fridfulla näste, lockar oss mest, sedan våra vingar växt och vi blifvit rastlösa flyttfoglar, men alla bibehålla icke sin märkvärdighet sedan vi skådat dem med egna ögon. Så visade sig Malströmmen vara en ofantlig öfverdrift. Teneriffa och-de af naturen bildade broarne vid Icononzo i Nya. Granada ligga för mycket på sidan om min väg; men hö äro saltgrufvorna på åtta mils afstånd från Krakau, och jag skulle hafva varit min tingdoms föresatser otrogen, om jag icke besökt dem. Om Verldens under ännu finnas till. och någon af de gossar, som läsa Tribune) äro bekanta med boken, så vet jag att de icke skola förbise detta bref. Det är alltid mest intressant att tala, när man på förband är förvissad om ett uppmärksamt auditorium. I sällskap med en professor från St Petersburg lemnade-vi Krakau, foro öfver Weichseln och reste i ostlig riktning genom en lågländt trakt, betäckt med åkrar af råg, hafrc och potatis. Byn Wieliczka har en intagande belägenhet på norra sluttningen af en skogbekrönt, hög kulle. De stora magasinerna för saltupplaget, kontorsbygnaderna och uppsyningsmännens bostäder på en mindre höjd nära kullens fot, falla. först i ögonen. Sedan vi skaffat oss tillåtelse af vederbörande tjensteman, -begåfvo vi oss till--kontoret vid gruföppningen i sällskap med fem preussiska resande, -hvaribland tvenne fruntimmer och en vandrande tysk handtverkare, som hade till fots begifvit sig dit från Krakau för att se stället. Vi insvepte :oss:allesamman i-bluser af -groft hvitt lärft, -och sedan vi försett oss medett förråd af facklor, öppnades en dörr. och vi började nedstiga till jordens innandömen på en beqväm trappa i en fyrkantig gruföppning. Sex gossar, som buro lyktor med starkt sken, fördelades emellan sällskapet, och en af öfveruppsyningsmännen åtog sig att blifva: vår ledsagare. Sedan vi nedstigit 210 fot, sågo vi de första ådrorna af bergsalt i ett lager af jord och grynig sandsten. . Trettio fot längre ned: befunno. vi oss i en verld af salt. Gallerier utgrenade sig symmetriskt på ömse sidor från trappans fot; öfver oss var ett tak af salt, under våra fötter ett golf af salt och på alla sidor mörkgrå saltväggar, hvaruti här och der små hvita kristaller framlyste. Ljussken glimmade framför oss, och när vår väg krökte sig vid ett hörn, kommo vi öfver en afdelning arbetare, som hackade upp det fasta golfvet, medan åter andra Jestade de dyrbara blocken på skottkärror. Här var S:t Antonii kapell. det äldsta i grufvorna, en Byzantinsk uthuggning, uppburen af kolonner, med altar, krucifix och helgonbilder i kroppsstorlek, till utseendet af svart marmor, men alla så salta som Loths hustru, hvilket jag utrönte genom att med tungan vidröra Johannes döparens näsa. Den fuktiga luften i grufvans öfre afdelningar har skadat några af de helige, synnerligast S:t Franciscus, som bortsmälter likt ett rinnande ljus, och på hvilken hela hufvudet försvunnit ända till hakan. Josephs lemmar förtäras, som om han hade spetälskan, och S:t Laurentius har djupare sår längs sin rygg än någonsin hans halster kunde åstadkommit. En bengalisk låga tändes på altaret och spred ett hastigt ljus öfver detta besynnerliga tempel, hvilket snart åter försänktes i det yttersta mörkret, som om det aldrig funnits till. Jag kan icke steg för steg följa vår två timmars resa genom labyrinterna af denna underbara grufva. Det är en förvillande mängd af gallerier, stora. salar, trappor och hvälda rum, der man snart förlorar allt begrepp om afstånd och riktning och drifver blindvis framåt i sin vägvisares fotspår. Allt bestod af fast saltsten, utom der stora pelare. af huggna timmerstockar blifvit anbringade för att uppbära ett tak som hotade att instörta, eller der en spång blifvit slagen öfver en genom saltupptagningen bildad afgrund. Då vi nedkommo till de lägre regionerna, blet luften tunnare och mer angenäm och de saltaktiga väggarne renare och mer lysande En sal af 108 fots höjd liknade en grekisk teater, der de i regelbundna lager upphuggna blocken lemnade afsatser, som föreställde säten för åskådarne. Endast från denna sal har. 1,000,000 -centner. salt tagits, eller tillräckligt för att dermed förse Österrikes 40,000,000 invånare under ett helt år. Två obelisker af salt hade blifvit huggna till minne af Frans I:s och hans kejsarinnas besök i ett annat stort, men oregelbundet hvalf. genom hvilket vi gingo på en bro af trä. hvilande på pelare, som voro -uthuggna i saltstenen. Då vi nedkommit till bottnen af detta rum, sågo vi en gosse springande på bron högt öfver oss, med en. fackla, hvars sken kastade blåaktiga flammor på obeliskerna, på de ärriga väggarne, de väldiga hvalfbågarne, in. ångarne till de djupare in belägna salarne, och det höga taket -med sina ojemnheter efter arbetarnes huggjern. Effekten var undervar, nästan förtrollande. Derifrån inträdde vi uti elt annat, än mera storartadt rum, som ;ppnade sig nedåt, likt ingången till afgrunlen, och med grottlika gångar från sidorna. i dessa gångar bruka de: halfnakna arbetarne, ned bloss i händerna, upphäfvande vilda rop, fbrännande fyrverkeripjeser och aflossande