Aftonbladet – 24 juli 1858, sida 2

rubbningen i landets kredit-, handelsoch näringsförhållanden, för regeringen. sjelf måste vara ytterst pinsam, inses tvifvelsutan af en och hvar. Ingen egentlig missväxt har på flera år hemsökt landet, ej heller några andra olycksbringande naturhändelser. Regeringen hade, under -det närmast föregående årsloppet, innan krisen inträffade, af den andra statsmakten äskat hittills oerhörda anslag i alla upptänkliga riktningar, under bestärdigt åberopande af landets. blomstrande stäl!ning. Ständerna, dårade af de vackra loftal som regeringens heloch halfofficiella målsmän idkeligen uppstämde, så fort någon röst höjde sig för sparsamhet och sans, voro till den yttersta grad frikostiga, öste med fulla händer ur statskassan, som verkligen befanns i ett förträffligt skick vid riksdagens början, och skydde alldeles icke att dessutom draga stora vexlar på landets framtida välstånd, hvilket ansågs skola blifva oföränderligt. Regeringen drog icke ens i betänkande att, äfven sedan krisen inträffat, fortfara med sina stora anslagsanspråk, tvifvelsutan öfvertygad att krisen lätt nog skulle halka öfver och icke medföra någon rubbning i det -blomstrande tillståndet. Att under sådana förhållanden, några månader efter det anslagsfebern hade rasat som värst, nu, om just icke precist i ord, så. åtminstone medelst handling. erkännna, att ett kolossalt misstag blifvit begånget just rörande den verkliga ställningen i landet, att vidtaga en åtgärd, som innebär medgifvandet att det förmenta välståndet i sin innersta hjerterot var eller åtminstone kunde vara anfrätt, synes just icke vara angenämt för samma regering, som kort förut med så stor ostentation framhållit sina djupa insigter justi den högre finansläran. Emellertid vore det orättvist att icke nålla regeringen räkning 1tör sin vidtagna åtgärd att, om än i elfte timman, söka förskaffa sig tillförlitligare uppgifter än som tillförne varit förhållandet rörande nationens ekonomiska ställning. , Så till vida hafva emellertid. de afgifnaberättelserna varit af stor nytta, att de spridt fullständigt ljus-öfver. en omständighet, som lika ofta å den ena sidan blifvit framstäld, å den andra motsagd, men från hvilken orsaken bör ledas både till föreställningen om landets blomstrande tillstånd och till statsmaktrnas öfverdådiga hushållning — den nemligen, att under och till följd af den lyckliga konjunktur, som med året 1854 inträdde och som fortgick till och med 1856, var nationen angriper af en allmän svindel, lefde i. den fasta men förlustbringande föreställningen, att guldåldern ej blott hade börjat, utan, hvad än värre var, äfven allt framgent och oafbrutet skulle fortfara, samt att en återgång till. ett normalförhållande, till kopparåldern, icke var möjlig. Spekulationerna blefvo derföre allt mera öfverdådiga, krediterPanlitades till öfveransträngning, jordvärdet stegrades oafbrutet, fast egendom köptes, och dyrbara. fabriker anlades utan tillräcklig kapitalstyrka. Skuldsättningen, i stigande progression, ansågs icke alls vådlig och betraktades. såsom det enda, eller rättare sagdt såsom det säkraste medlet att blifva bottenrik. Den växande importen af både nödvändiga och obehöfliga artiklar, de stigande tullintraderna anfördes såsom de mest slående bevisen på nationens framåtskridande välstånd; man gjorde sig ingen möda att närmare undersöka om värdet af landets export betäckte värdet af importen. Man antog att den så gjorde, . och -derunder blefvo de begge statsmakterna så hjertligen ense om att ställningen var förträfflig, samt att blott en ytterligare ansträngning, ett ytterligare anlitande af krediten — erfordrades,. för -att göra landet. än mera rikt och blomstrande. Till och med bondeståndets representanter vid sista riksdag, hvilka tillförene med. stor enighet och kraft motsatt sig statsskuldsbanans beträdande, fingo nu ett lika stort tycke för densamma, påyrkande blott, att hvad som sålunda upplåntes, skulle användas till produktiva ändamål, dervid likväl förbiseende, att statens egna medel sedermera desto. rikligare. skulle tagas i anspråk till inproduktiva företag. Det torde icke vara så lätt att afgöra hvilken af statsmakterna som till landets skada dref sina sanguiniska förhoppningar längst; icke heller hvilkendera som nu är villigast att lägga de begångna misstagen mest på sinnet. Deremot torde såsom fullkomligt afgjordt kunna antagas, att misstagens följder både direkt och hårdast drabba folket, som också i sinom tid måste anskaffa och bekosta läkemedlen när statskroppen. lider. ; Lätteligen inses vidare, att då en så omfattande kris inträffat som den: förevarande — att den ännu fortfar, måste väl medgifvas — så är det icke. en näring, utan. alla näringar som: deraf lida. Länsstyrelseberättelserna vitsorda ock att så är förhållandet. Vida svårare än man i början förestälde sig har landets hufvudnäring, jordbruket, drabbats af krisen. Man trodde att den endast, eller hufvudsakligen skulle verka menligt på -handeln, och till den fick man snart ett: horn: i sidan, emedan man ansåg att den ensamt hade vållat krisen här, genom den stigande lyxens och njutningsbegärets befrämjande, ehuru man bort inse; att förhållandet är omvändt. Vid riksdagen uttalades äfven först nämde: åsigt temligen allmänt, när frågan om statslånet skulle afgöras. Jordbrukets. egentliga representanter voro också icke särdeles benägna för ROJEREEEEEEEEE—— AL EEE MM ee sig ned på stranden, fölide iag hans exempel